Mångfald och kvalitet i kulturkritiken
SJUNDE DAGEN. "Kulturkritiken är en del av det demokratiska rummet och det intellektuella samtalet. Det finns goda skäl att försvara detta utrymme", skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Spräng den förbannade kultureliten", utropade Öijer i den debatt som kom till stånd. Denna diskussion refererades sedan i en doktorsavhandling. Jag brukar tänka på, att när allt vad jag skrivit under årens lopp i UNT så småningom fallit i glömska, kommer jag ändå att finnas kvar som en fotnot i en avhandling om Bruno K Öijer. Frågan är dock om de värden som jag en gång förespråkade förlorat all giltighet. Jag tror inte det.
Kulturkritiken är en del av det demokratiska rummet och det intellektuella samtalet. Det finns goda skäl att försvara detta utrymme. Recensionernas uppgift är att informera, vägleda och kommentera. Men kultursidorna skall också ge fördjupning, analys och bakgrund. Här råder stor samsyn, något som framgår av reportagen och intervjuerna i gårdagens tidning och dagens essäsida. Annat som ofta lyfts fram är förutom den opinionsbildande uppgiften och folkbildningstanken värdet av långsiktighet och mångfald. Det har blivit än viktigare i dag, när en hel del av det som av hävd räknas till kulturarvet är på väg att marginaliseras. I en stad som Uppsala bör man även nämna vikten av att det kritiska tänkandet hålls vid liv, ett arv som inte minst brukar förknippas med Ingemar Hedenius, professor i filosofi på 1950- och 1960-talen.
Helt avgörande är dock kvalitetskravet, som har med både ideologi och människosyn att göra. I detta finns själva utgångspunkten för varje dags arbete.