Mångfald med institutionen Körberg

Genom åren har han sjungit visa och rock, musikal och orkestermusik, folkton, schlager och jazz, med rösten som genomgående kännetecken. Ömsom med rejäla brösttoner och ömsom med känslighet för det personligt gestaltande och formmässigt delikata, som t ex Bo Nilssons musik. Och ärligt talat, hur många har inte någon gång fått gåshud av att höra hans röstfyrverkeri i Anthem ur Chess?

Körbergs musikaliska mångfald får en god genombelysning på den kombinerade cd:n och dvd:n Rakt upp och ner, liveinspelad i Berwaldhallen med uppbackning av Radiosymfonikerna under Anders Eljas.
Det är en konsert som fungerar som ett slags resumé över hans artisteri. Alltifrån schlagerpompan i Stad i ljus till de intimare vistolkningarna, med glasklar diktion och full dynamik i rösten som är i gott trim även om den blivit något mer nasal med åren.

Det är förresten ett plus att man också kan se och uppleva konserten på den medföljande dvd:n, inklusive snacket mellan låtarna, då Körberg är en driven estradör som gärna häcklar samtidsfenomen med vass tunga. För att i nästa sekund lyfta fram den innerlighet och enkla förtröstan som finns i Ron Sexsmiths hymn God loves everyone, eller ge en inkännande gestaltning åt kärleksslitet i Jaques Brels Gamla älskares sång.

Inspelningen bidrar till att ta död på fördomen om honom som en något kylig röstvirtuos. I mitt tycke är det vistolkaren Körberg som ger starkast intryck, i medkänslan och förmågan att levandegöra materialet, som när han lyfter fram utsattheten i en formidabel version av Ferlins En valsmelodi, eller gör Joni Mitchells Both sides now som en långsam och drömmande orkesterballad i Gershwins anda.

Tillika slås jag av hans förmåga att ikläda sig rollgestalter ur sångerna, också i ett folkligt nummer som Astrid Lindgrens Fattig bonddräng där han spelar både dräng och Gud direkt till kameran.

Anders Eljas orkesterbehandling bidrar i hög grad till behållningen, med arrangemang som växlar mellan kammarspel, jazz och fullt orkesterpådrag. Och med trixiga, flerskiktade rytmer som skulle ha fått många andra sångare att darra på manschetten, men inte Körberg.

Mångfald med institutionen Körberg

VISA/POP. När jag ska skriva den inledande genrebeteckningen på denna recension hakar det upp sig. Hur etiketterar man Tommy Körberg? Han är ju att betrakta som en institution i sig, ett begrepp för de allra flesta svenskar, skriver Ulf Gustavsson.