Filmen Dogtooth var en av förra årets mest otippade fullträffar. Grekiske regissören Yorgos Lanthimos fick till en satirisk film full med sotsvart mörker om hur ett par föräldrar våldsamt överbeskyddar sina barn. Fungerar också bra som allegori om det totala samhället. Filmen blev nominerad som bästa icke-engelskafilm och förväntningarna på denne egensinnige regissörs nästa alster har förstår varit skyhöga.
Det börjar med en storslagen scen där Carl Orffs magnifika musik Carmina Burana ackompanjerar en ung kvinna som dansar balett. Scenen för tankarna över till Apflickorna
Nu är Alper inte alls någon dålig film, tvärtom. Men den lever inte upp till sin föregångare tyvärr. Här finns samma absurda humor, samma nollställda skådespelaransikten och samma anarkistiska kameravinklar och inställning till bildspråket, men, här finns inte samma destillat och originalitet.
Det handlar om en grupp människor, till synes fulla av välvilja, som erbjuder, mot betalning visserligen, men ändå, att ställa upp i familjer som drabbats av stor sorg efter någon bortgång medlem. De spelar den döde så gott de kan och detta ska mildra sorgearbetet. Grunda konventioner och rädsla för konflikter skapar absurda situationer, vardagliga men ändå så långsökta. Det är en spännande premiss, om sorg och identiteter, och den becksvarta humorn räcker ganska långt.
Detta gör förstås att Yorgos Lanthimos får till mängder av sorglustiga scener, där han vill säga att vi alla är skådespelare på Livets scen – och att vi är dåliga på att hantera våra givna eller tagna roller. Stundtals tangerar Yorgos Lanthimos en mästare som Luis Bunuel i konsten att i till synes rutinartade situationer upptäcka sprickorna i den sociala fasaden, och låta det få långtgående konsekvenser.
Gruppen kallar sig Alper efter att ledaren – med namnet Mont Blanc – säger att det är passande då bergskedjan Alperna inte är utbytbara mot något men att de är möjliga att byta bort mot i stort sett allt annat på jorden. En hel del av fokus i filmen ligger också på gruppdynamik och genusperspektiv. Här är det män som leder och kvinnor som underkastar sig, tills en av dem liksom i Dogtooth gör uppror en dag. . .
Det är till en början med en skräckblandad förtjusning man börjar att se Alper. Med filmskapare som Yorgos Lanthimos vet man aldrig vart berättelsen ska ta vägen. Med Alper fortsätter han att utforska sin originella berättarteknik, som även när den inte når ända fram ändå ställer ett antal välbehövliga frågor – och ger mångbottnade svar som det tar ett tag att smälta.
Yorgos Lanthimos ger Grekland ett ansikte som ett kulturellt spännande land. Välbehövligt med tanke på vad landet annars får stå ut med idag.