Först: jag är ingen moralkärring. Jag har med nöje följt spänningen i löpsedelsåpan ”Paradise Hotel”, med en rysning tittat på när de äter insekter i ”Fear Factor” och slaviskt suttit bunden framför MTV:s realityserier om rika människor på den amerikanska västkusten. Men när jag ser trailern för TV3:s nya satsning ”Jagad av hundar” är det något som inte känns bra i magen.
Programmet går ut på att en grupp människor släpps i en mystisk skog där otäcka saker händer. De ska där hitta ett antal ledtrådar som leder dem till prissumman – men för att komma åt den måste de i slutmomentet springa ifrån en flock vildsinta hundar.
Till TT och Aftonbladet säger programledaren Malin Gramer att såpan ”är som att vara i en skräckfilm” och hon att hon tyckte att ”det var häftigt att se coola killgäng bryta ihop. Flera gråter och ber på sina bara knän att det ska ta slut.”. Nu är jag knappast omedveten om att den här typen av tv-program lockar tittare men bör det inte finnas en gräns för vad man utsätter folk för i jaken på tittarsiffror? Särskilt när det framkommer att deltagarna på förhand varken visste vart de skulle eller vad de skulle göra.
Svenska Kennelklubben har högljutt kritiserat programmet för hur det framställer hundar. Jag skulle även vilja rikta min kritik mot TV3:s behandling av människor – får man göra vad som helst med folk som lockas med snabba cash och några minuters tv-tid? Är det verkligen moraliskt försvarbart att med ett dollargrin bryta ned dem framför kameran? Ett upprivande av patriarkatets förtryck, där män aldrig får visa känslor, i all ära. Men jag ser då ingen underhållning i att se dem på sina bara knän be om hjälp på bästa sändningstid.