"Många sa att vår kamp var onödig"

Barbro Werkmäster minns blickarna och kommentarerna hon fick när hon engagerade sig i kvinnofrågor redan på 1970-talet.

Författaren Maria Sveland, aktuell med debattboken Hatet.

Författaren Maria Sveland, aktuell med debattboken Hatet.

Foto: Scanpix

Kultur och Nöje2013-03-08 10:15

Hon är konstvetare och författare, men också en av de tongivande gestalterna inom 70-talets kvinnorörelse, den som lite svepande brukar kallas för Grupp 8-rörelsen. 1971 skrev hon och Maud Hägg boken Frihet, jämlikhet och systerskap, en stridsskrift som fick stor uppmärksamhet, även utanför de egna leden.
– Många inspirerades medan andra förfärades. Jag träffade många, både kvinnor och män, som utgick från att jag måste hata män. Jag förstod aldrig det där, hur någon skulle kunna få för sig att jag hatade mina egna barn, min egen pappa, mannen som jag lever med och alla goda manliga vänner som jag har tyckt om, säger Barbro Werkmäster och skakar på huvudet.

Dåtidens Sverige såg annorlunda ut. Så gott som alla maktpositioner i samhället innehades av män och hemmafruarna var många. Blotta tanken på att mannen skulle kunna vara hemma och ta hand om barn var helt främmande för de allra flesta.

Samtidigt var det en tid av upproriskt ifrågasättande. I frontlinjen gick unga intellektuella som Barbro Werkmäster själv.
– Vi fick möta ett starkt motstånd, inte minst från andra kvinnor. Många sa att vår kamp var onödig. Allt var ju redan gjort när det gällde jämställdhet, menade man. Andra ansåg att vi nedvärderade traditionellt kvinnligt arbete, säger hon och tillägger genast:
– Min mamma arbetade väldigt hårt. Först kom min bror hem från skolan och skulle ha lunch. En timme senare var det min tur och sedan pappas. Hon serverade tre luncher varje dag. Skolmat fanns inte på den tiden. Och så var det skurgolv, inget varmvatten, klädtvätt i lutgryta, manglande och så skulle tvätten hängas uppe på vinden och hon sydde alla våra kläder. Hon var i gång jämt och hon sjöng medan hon arbetade, Ernst Rolf-melodier och psalmer. Jag skulle inte ens komma på tanken att nedvärdera hennes arbete.

70-talets kvinnorörelse stack ut, inte bara i debatten utan också när det gäller företrädarnas sätt att vara och klä sig.
– Många av oss hade Mah Jong-kläder. När kvinnor gick med i rörelsen så försvann deras smink. Jag minns att jag tyckte att alla blev så vackra. Man såg ansikten som de egentligen såg ut. Det var mycket tjat om att vi brände bh:ar men det var det bara någon enstaka feminist i USA som gjorde. Däremot var vi många som slutade använda bh. En gång blev jag antastad av en grek i tunnelbanan. Han såg att jag inte hade någon bh på mig och för honom var det ett tydligt tecken på att jag var prostituerad.

Det var också en förvirrad tid då somliga gick till ytterligheter. Ibland så motarbetades Barbro Werkmäster och hennes medsystrar till och med av andra radikala kvinnor.
– Kvinnliga trotskister försökte överta makten. De gillade inte att vi skrev nya böcker om kvinnofrågor. Marx och Engels hade ju redan skrivit de enda böcker som behövdes, ansåg de.

Hon beskriver utvecklingen från då till nu som ”två steg fram och ett steg bakåt”. Det har hänt väldigt mycket på bara ett par generationer. Samtidigt ställs kvinnorörelsen inför nya utmaningar som hon inte alls kunde förutse för 40 år sedan.
– Jag har aldrig någonsin varit rädd för att bli våldtagen, något som jag har förstått att många unga är i dag. Jag har aldrig fått några hatbrev heller, eller bajs i brevlådan som en del får nu. Visst var vi motarbetade och det hände att jag fick ilskna blickar på bussen. När jag var på fest så ville alltid någon diskutera. Det var jobbigt ibland, men attackerna var inte lika hatiska som i dag.

Vad hände med 70-talets kvinnorörelse egentligen?
– Vi hade ett positivt budskap till alla kvinnor i vår bok 1971. Vi var väldigt optimistiska. Men kring 1975 vände det. Motparterna samlade sina trupper och bjöd motstånd. Sedan dess har det gått i vågor.

Vad har förvånat dig mest, under dessa alla år av kvinnokamp?
– Att sminket skulle komma tillbaka. Det trodde jag aldrig. Dagens skolflickor går ju upp en timme tidigare bara för att kunna fixa till sig. Jag tycker också att det är synd att kvinnorna har tagit efter en del av det dåliga som män ägnade sig åt förr, spritdrickandet till exempel. Och sexualiseringen av samhället.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!