Många karikatyrer

I The good german spänner han varenda muskel lika hårt som han gjorde i Solaris och Full frontal, och resultatet blir detsamma: Man ser hur klen han är.
Berlin strax efter Tysklands kapitulation i andra världskriget. Den amerikanske krigskorrespondenten Jacob Geismer (George Clooney) ska skriva om fredskonferensen i Potsdam men dras snart in i ett storpolitiskt schackspel där stormästarna är stormakter, de mest värdefulla pjäserna är nazisternas raketforskare och hans eget förflutna lägger sig i spelet på ett mycket hårdhänt sätt.

Filmen är svartvit och gjord med 40-talsteknik, vilket ska vara en hyllning till tidens film noir-dramer av Tredje mannen-typ. Men det finns en anledning till att vi slutat rista runor och lyssna på kassettband. Soderberghs retroestetik blir mest kitschiga oneliners med tillbakakastat hår i svartvitt motljus.
Värst är ändå persongalleriet. Inte en enda mossig sten lämnas ovänd i jakten på karikatyrkaraktärer: Den sanningssökande reportern, den allvetande bartendern, den brutale nazisten, den byråkratiske byråkraten, alla paraderar de förbi, fånigt vinkande och med etiketten prydligt i pannan.

Det enda som saknas är lustigt nog den gode tysken.
Direkt skrattretande är Cate Blanchetts mystiska Marlène Dietrich-pastisch, komplett med 'allå allå' 'emliga armen-brytning. Här har vi den känslokalla horan, den goda makan, den försvunna älskarinnan och den överspelande divan - allt i ett, vilket kanske är praktiskt men förser filmen med ytterligare ett sänke.

Många karikatyrer

Det var länge sedan Steven Soderbergh gjorde en bra film som inte hade Ocean's i titeln.