Videon är inte längre tillgänglig
När Uppsala Reggaefestival flyttade från Ekeby Qvarn till KAP-området vid studenternas var det många som blev besvikna. I många år efteråt gick det inte att besöka festivalen utan att springa på minst ett par trogna festivalbesökare som drömde sig tillbaka till det natursköna området och den familjära stämningen 2003.
På Furuvik Reggaefestival tar det inte lång tid innan man stöter på folk som pratar om att det var bättre i Uppsala, men de säger det utan den där drömmande nostalgiblicken. Området med det närliggande reningsverket och den ofta geggiga campingen hade långt ifrån samma magi som Ekeby Qvarn och den mot slutet absurt stora polisnärvaron gjorde att den positiva stämningen hade svårt att infinna sig.
Vad man än tycker om att festivalen nu får samsas med ljudliga karuseller och sockervaddssnaskande ungar som jagar påfåglar så går det heller inte att komma ifrån att Furuviksparken har många fördelar. Bekvämligheter som riktiga toaletter, ett underlag som inte förvandlas till lervälling av lite regn och permanenta restaurangområden. Det kanske viktigaste av allt är väldigt lite behöver byggas upp temporärt (som stängsel, scener och camping) vilket märks tydligt på biljettpriset. Furuvik är den här kvällen också en av få platser i världen där man kan åka slänggunga och lyssna på Get up, stand up samtidigt.
Mycket av det man helst vill minnas från Uppsala Reggaefestival är sig likt också. En publik och funktionärer som är lysande på att skapa en avslappnad atmosfär, mat och klädstånd som sticker ut från de på ickenischade festivaler och förstås musiken.
Precis som i Uppsala täcker programmet de flesta tänkbara inriktningar som en reggaefantast kan önska sig. Klassisk roots, dancehall, hiphopreggae och modern roots i form av band, sångare, toastare och soundsystems. Legenden U-Roy inleder på stora scenen med reggae så klassisk att den nästan låter som en parodi, Julian Marley gör kompetenta Bob Marley-covers och Diego Jah levererar fyndiga polisdissar.
Och som vanligt är reggaepubliken motsatsen till svårflirtade. Det räcker med en bandspelare som spelar rootsreggae i ett buskage eller att dancehall strömmar ut från ett lustgasstånd för att det ska bildas danssamlingar.
Den enligt många mest klassiska reggaekonserten på svensk mark, Bob Marleys spelning på Gröna Lund, hölls också i tivolimiljö och när Julian Marley spelar pappans låtar Kaya man, Rainbow country och Natural mystic letar sig tankarna lätt bakåt i tiden. Sonen själv är långt ifrån att skapa något klassiskt, främst för att han mest kopierar sin berömda far. Men om festivalen fortsätter på den inslagna vägen kommer det att skapas mängder av ögonblick som successivt får det förgångna att tona ut.