Mando Diao: "Vi har glimten i ögat"

Vår törst efter sådana småstadsromantiska framgångssagor tycks lika omättlig som USA:s omhuldande av den amerikanska drömmen. I rockbranschen är det alltid bättre att härstamma från Bromölla än Bromma. Och allra helst ska man komma från Borlänge.
Med sin traditionstyngda stål- och pappersindustri, höga kriminalitet och dödförklarade centrumkärna sägs nämligen Dalametropolen utgöra den perfekta grogrunden för ett ungt, argt rockband.
Det är därför som Borlängebandet Mando Diao ständigt får svara på frågor om sin hemstad, om hur de lyckades byta ut ett sunkigt cykelförråd i Kvarnsveden mot japanska jättearenor.

När Nöje fredag når Mando Diaos basist Carl-Johan Fogelklou dröjer det inte heller länge innan samtalet obemärkt glider in på ämnet Borlänge.
- Det är inte lätt att bli profet i sin egen hemstad och jantelagen är ganska stark i Borlänge. Men när man lyckas ordentligt vänder det. Då kommer man över någon sorts gräns och sedan är de flesta i stället stolta över bandet, säger han.
På samma sätt som Borlängeborna har omvärderat Mando Diao, så har också Mando Diao omvärderat Borlänge. Nya skivan Hurricane bar är ingen bitter uppgörelse med hemstaden utan en hyllning till en ort som medlemmarna alltid bär med sig, även när de signerar autografer i Japan.
- På senare tid har hatkärleken allt mer gått över i ren kärlek. Det finns en enorm ärlighet och öppenhet i Borlänge och många underbara original. Jag tycker att det är jätteskönt att få komma tillbaka dit, trots att jag är den enda i bandet som inte är uppväxt där. Jag föddes i Uppsala, berättar Carl-Johan Fogelklou.

Vad minns du från din tid i Uppsala?
- Vi bodde på Götgatan när jag var liten, men sedan flyttade vi till Sigtuna, så jag minns inte så mycket. Men Uppsala känns ändå som ett sorts andra hem.

Hur hamnade du i Borlänge?
- När jag slutade gymnasiet i Sigtuna flyttade jag till Falun för att plugga, sedan blev det Borlänge. Det var skönt att byta miljö. Då hade jag ingen lust att flytta till Stockholm. Vill man starta ett band är Borlänge bättre. Det finns ju inte så mycket annat att göra där ...

Ärligheten i Borlänge har utan tvekan smittat av sig på Mando Diaos medlemmar. Bandet är inte bara känt för sin musik, utan också för sina kaxiga uttalanden om såväl branschkolleger som sig själva. Några av dem har redan blivit klassiker:
"Broder Daniel är slut och Kent är ett trött dansband".
"Nu när vi har varit runt i världen vet vi att det är sant. Jag har aldrig sett ett band som är bättre än vi live".
"The Hives intalar sig att de är världens bästa band. Skillnaden är att vi vet att vi är världens bästa band".
Sådana yttranden skapar förstås rubriker, något som alla artister behöver i början av karriären. Men Carl-Johan Fogelklou förnekar att det skulle ligga en medveten kalkylering bakom de uppmärksammade uttalandena.
- Vi planerar aldrig vad vi ska säga i intervjuer. Allt vi säger kommer spontant. Vi pratar likadant med journalister som med våra kompisar. Vi är kaxiga och småelaka, men vi har också glimten i ögat, försäkrar han.
Carl-Johan Fogelklou säger sig också vara tacksam för att Mando Diao fick chansen att följa med Kent och Thåström på Kalasturnén 2002, då bandet ännu inte hade ett färdigt skivkontrakt.
- Det kändes helt sjukt att åka med på den turnén. Det året var det bästa någonsin, med både Kent och Thåström. Så bra kommer Kalas aldrig att bli igen. Vi var otroligt taggade då. Vi ville visa de där trötta trettioåringarna att det var vi som var framtidens artister, säger han allvarligt.
Numera tillhör Mando Diao det fåtal svenska band som utan att överdriva faktiskt kan hävda att de är stora i Japan. I december ger de sig ut på ännu en stor turné i landet.
- Vi ligger rätt i tiden där borta. Vi har hamnat i samma rockvåg som The Libertines och White Stripes. Vi tillhör trendsättarna, säger han.

Vad tycker ni om landet?
- Japan är otroligt intensivt och det är mycket folk överallt. Samtidigt har de en artighet som kan bli lite väl jobbig i längden. Om en tjej ska prata med en kille måste hon till exempel ofta sitta på huk. Hon får inte titta ner på killen.

Vad har japanerna för inställning till rockmusik?
- De befinner sig ungefär där vi var på sextiotalet. Det vi gör betraktas som något farligt och rebelliskt.

Vad händer efter Japanturnén?
- Då är målet att erövra England. Lyckas vi med det så är chansen stor att det också börjar hända saker i USA. Det är så det brukar funka. Och eftersom England är ett mindre land börjar vi där.

Katalin, onsdag

Mando Diao: "Vi har glimten i ögat"

Ni har hört den förut. Historien om det unga rockbandet från den dystra småstaden som såg musiken som sin sista utväg, som sin enkelbiljett bort från monoton tristess och en hotande framtid vid någon tung, anonym industri.