LYRIK/ROCK. Gustaf Frödings lyrik är otvetydigt rytmisk och det lämpar sig utmärkt att låta hans besjälade dikter söka ett musikaliskt släktskap. Något förvånande att just Mando Diao tar sig an uppgiften. Lyckligtvis under uppsikt av briljante Björn Olsson som frammanar en organisk fond som låter lyssnaren vila i precis lagom retrofluffig konsistens för att inte dra allt för mycket på munnen när Gustaf Norén tar fraserna på extra stort allvar.
Med Björn Dixgård vid mikrofonen, eller när stämsången porlar som en vårbäck, är Infruset desto mer njutbar – om än lite mysmelankoliskt lättviktig. För Frödings skull kunde man önskat ett band som kunnat kräla i texternas inkråm på ett mer övertygande sätt, när de försöker i brutala Men är resultatet mest humoristiskt.