Mando Diao hittar rätt spår
Det svenska mellanmjölksskramlets riddare Mando Diao taggar ned och blir melankoliskt folkinspirerade. Hå och hej, det kan väl aldrig vara meningen. Eller? Jo, det är helt rätt, enligt Johanna Åberg.
Mando Diao, nu lite folkigare.
Foto: Scanpix
Jo. Det visar sig vara helt rätt drag för grabbarna från Borlänge. För där de tidigare haft svårt att överföra livespelningarnas energi, attityd och självsäkra utstrålning till skiva, så har de hösten 2007 plötsligt gått och gjort sitt första album som håller från början till slut. Det krävdes ett par fioler, men nu sitter Mando Diaos musik plötsligt mer där den ska.
Framför allt har de blivit bättre på att utnyttja sin styrka. Skillnaden mellan de båda sångarna, Björn Dixgård och hans kraftfulla stämma och Gustaf Norén och hans rena vilja, är en tillgång när den används i stämsång av ljuvlig retrotyp. Sången i titelspåret, till exempel, är ett leende från början till slut. De plattare mellanspåren, som tidigare avslöjade Mando som ett icke färdigvuxet rockband, är betydligt färre, de schysta melodibyggena har blivit fler.
Och så var det det här med stråkar etc. Mando Diaos form av folkrock handlar inte om svensk naturromantik à la Winnerbäck, utan den luktar lite mer brittisk pub än granskog. Björn Olsson har producerat, stråkarna gnisslar ivrigt, glittret är befriande långt borta. Och (konstigt nog) börjar man minnas en kort folkvåg under den brittiska indiepoppens 90-tal, då numera bortglömda band som The Wonderstuff skämtade sig igenom charmiga låtar. Det är mer sådant än Joe Boyd/Nick Drake, om man säger så.
Men missförstå mig rätt, det är inget ont i det. Faktum är att Mando Diao nu visar en glöd man förr bara sett glimtar av.
Mando diao
Never seen the light of day
(EMI)
Never seen the light of day
(EMI)
Så jobbar vi med nyheter