Manar till eftertanke

Regissören Olivier Assayas har tidigare gjort bland annat så väsensskilda filmer som Irma Vep om en gammal stumfilmsaktör, relationsdramat Mellan två höstar och hyllningsfilmen Paris je 'taime.
Här tar han tag i relationer igen. Tre syskon i medelåldern träffas som de brukar i moderns sommarhus mellan sina stressiga åtaganden. Huset är fullt av konst och antikviteter och en diskussion kommer motvilligt upp om vad som ska hända med allt efter hennes bortgång. Samtliga slår bort tanken.
Resten av filmen skildrar syskontrion och deras olika förhållningssätt efter moderns död. Genom detta vardagliga grepp får Olivier Assayas fram de inblandades skilda sätt att hantera sina liv. Undanstoppade händelser och förträngda känslor kommer upp till ytan.

Detta skildras i ett långsamt tempo där alla får tala till punkt. Det gör att karaktärerna vartefter arbetar sig in i åskådaren. Det är också skönt med en film som manar till eftertanke och ger en stund till att fundera över tillvaron.
Olivier Assayas får med tre generationer i sin film och visar deras både likheter och skillnader. Tiden går på men mycket består.
Han har rollbesatt filmen på ett fint sätt. Största namnet, Juliette Binoche - ovanligt nog blond i denna film - spelar ovanligt nedtonat. Charles Bering och Jérémie Renier gör två vanliga människor som man kan känna igen ett antal omkring sig i, och sig själv förstås.

Bäst är modern, spelad av Edith Scoub, men hon är inte med så länge tyvärr. Den som är intresserad kan också lära sig mycket om fransk, mindre känd, konst, och inte minst konsthantverk.
Sommarminnen är ingen omvälvande film men lämnar just en känsla av en flyktig hågkomst efter sig, något att tänka till på emellanåt. Vår stund på jorden är inte alltid så märkvärdig eller vad vi kanske riktigt väntade oss.

Manar till eftertanke

Sommarminnen är ingen omvälvande film men lämnar just en känsla av en flyktig hågkomst efter sig, tycker Björn G Stenberg.