Trots att premiärerna närmar sig verkar Göran Engman avslappnad, liksom vännen och kollegan Kettil Medelius. Vi ses i en rätt sommartom stadsteater - som dock fylls av entusiasm så fort duon börjar prata.
Under våren har de turnerat landet uppifrån och ner med showen Always on my mind - The spirit of Elvis Presley; två månader, 44 konserter, nästan varje gång tillsammans med en ny, lokal kör. Och ”The King” hänger med in på hösten - men i en mer avskalad form, med bara Engman & Medelius på scen. Good Evening Mr Presley har premiär 1 september.
18 september är det sedan ridå upp för Uppsala Stadsteaters Män tänker på kärlek, om tre män och deras erfarenheter och längtan, samtliga gestaltade av Göran Engman. Den bygger på tre texter av Bodil Malmsten, en författare som duon beundrar - och som visat sig vara en ivrig kommunikatör på nätet. Det märkte Göran Engman nu när de chattat om föreställningen.
– Det räcker med att man är borta några sekunder så är hon där ”Hallå! Hallå! Vart tog du vägen?!”. Hennes sms är också fantastiska, de är som hennes författande, säger han.
De har repat i en dryg vecka nu, men levt med karaktärerna betydligt längre. Kontrollfreaket Bengt (från En julsaga), upphängd på sin barndoms jular och ”mamma, pappa, gran”. Han väntar flera månader i förväg på att julhyacinten ska blomma. Kärleken har dock inte slagit väl ut.
Bert-Ove (från Tryck stjärna), är knegaren som hunsats i hela sitt arbetsliv - tills han ”bortrationaliseras”, och hamnar vid sidan av både samhället och nära relationer. Och så datasnillet Johan, som levde helt framför skärmen, men en dag blir påkörd och totalförlamad på väg från jobbet. Nu lever han istället för de timmar som talterapeuten Sabine kommer på besök för att lära honom tala igen. (Egentligen har Johan inga problem med stämbanden, men han älskar Sabine). Det är tre ensamma män vi får möta, men slutet blir inte helt svart.
– Det är klart att det är lite mörker, men någonstans dyker det upp ett ljus, säger Kettil Medelius, som improviserar fram musiken till teaterstycket.
Ännu är dock inte klangerna klara.
– Vi gör mycket ”här och nu”, byter riktning hela tiden. Jag ska jobba mycket med ljud, piano, synth, gitarr, loopar. Göran kan ju också variera sig - texten är en ram, men det blir inte exakt samma varje kväll, säger Kettil Medelius.
Och efter att ha jobbat ihop i över tio år är de bekväma med att improvisera tillsammans. Numera skämtar de om att de till och med gör fel precis samtidigt.
Tredje föreställningen, Män i svart och Johnny Cash, blir liksom Elvis-konserten mest musik och bara lite prat på scen, men en mörkare kontrast.
– Om Elvis får stå för ljuset och glittret, så är Cash det nära, svärtan. Ju äldre han blev, desto närmare kommer man hans själ, säger Göran Engman.
De fortsätter att spåna - ”Svart gitarr och rött piano. Det vore väl snyggt?”. ”Vi kanske borde göra en skiva med låtarna?”.
Unge regissören Jens Karlsson jobbar med alla tre föreställningarna, och hyllas enhälligt av den lilla ensemblen. Och även om de inte repeterar dygnet runt, är de alltid på teatern i tankarna.
– Man vaknar på morgonen och har det i huvudet, man drömmer om det!, säger Kettil Medelius.
Nu ska de experimentera vidare, och se vilka toner monologerna lockar fram denna eftermiddag. Under pratstunden har jag fått se spontana Engman-imitationer av både Elvis och Cash. På väg ut funderar skådespelaren kring ”kompisar från förr” - som liksom stelnat i sina kontorsjobb och yrkesroller.
– Jag är inte så sorterad, jag är som ett barn fortfarande, säger Göran Engman. Och illustrerar detta övertygande med några sprattelgubbeskutt.