Måleri utan gränser i Villa Manin
Sommarens utställning Infinite painting i italienska Villa Manin är ett gott exempel på måleriets alltmer gränslösa räckvidd, skriver Cristina Karlstam.
Infinte painting (t o m 24/9)
Belägen 8 mil från Trieste och dryga 9 mil från Venedig är 1600-talsbyggnaden Villa Manin med sin omgivande park en av de historiskt och kulturellt intressanta sevärdheterna i nordöstra Italien. Den Palladioinspirerade arkitekturen och platsens historiska betydelse har gjort Villa Manin till ett givet turistmål. Ludovico Manin var Venedigs siste dodge, och anläggningen blev också Napoleons högkvarter. Här undertecknades en oktoberdag 1797 det dokument som innebar slutet på Venedigs makt.
I dag är Villa Manin mer än ett mål för historiskt intresserade Italienresenärer. Genom den utställningsverksamhet som bedrivs av Centre for Contemporary Art är Villa Manin även på väg att bli ett konstcentrum att räkna med. Ett intensivt samarbete med konstmuseer och samlingar liksom med internationellt verksamma konstnärer och curatorer har möjliggjort ett lockande utställningsprogram.
I år är det curatorerna Francesco Bonami och Sarah Cosulich Canarutto som under temat Infinite painting samlat verk av 61 konstnärer från 22 länder. Utställningen öppnades redan i början av april men pågår fortfarande och avslutas inte förrän 24 september. Arrangörerna är givetvis medvetna om värdet att till fullo utnyttja landets långa turistsäsong.
Som temat anger är det således måleriet som präglar årets utställning. Men med måleri menar de båda curatorerna något vidare och mer än färg på duk eller pannå. I pressmaterialet till utställningen talas det om måleri mer som en idé än som en teknik. Därmed anknyter man till en tendens som varit tydlig under senare år och som kan beskrivas som en utvidgning av måleriets "fält". Här betyder det att såväl video som skulptur, digitaltryck och fotografi ryms inom begreppet. Vilket i sin tur innebär att det är en omväxlande och infallsrik utställning som brer ut sig på Villa Manins våningsplan. Dessutom har några konstnärer fått disponera delar av den omgivande parken för en skulpturutställning. Där hittar man bland annat verk av Daniel Orozco, Paola Pivi och Rirkrit Tiravanija.
Bland de utvalda konstnärerna i utställningen inne i Villa Manin finns en svensk deltagare, nämligen Felix Gmelin, som här visar sin parafras på Picassos målning Guernica. Flatbed the blue curtain från 2003 är en film där fem målare håller på att tillverka en replik på Picassos klassiker. Det hela är filmat uppifrån och negativt, varför de agerande är sysselsatta på golvet. Verket ansluter till flera av Gmelins tidigare arbeten där han utgått från historiska händelser eller verk som han sedan förändrat och nytolkat utifrån sin egen samtid.
61 konstnärers alla arbeten kan inte behandlas här, men några måste ändå nämnas. Janis Avotins, Riga, för hans sätt att via ett nästan utplånat, föreställande måleri i gråskala gestalta såväl en berättelse som dess atmosfär på en och samma gång.
Italienaren Maurizio Cattelan för hans fräcka anspelningar på ikonen Fontanas estetik eller Etta Etrog, Rumänien, som med minsta möjliga rekvisita skapar spännande berättande måleri.
Dansken Sergej Jensen är en av alla nordiska konstnärer som valt staden Berlin som sitt hemvist. I Villa Manin visar han ett poetiskt, lågmält måleri präglat av lätthet och ljus. Och Dinh Q Lê från Vietnam svarar för några av utställningens mest originella verk när hon visar sina svartvita fotografier från Tousleng, ett fängelse från de röda khmerernas skräckvälde på 1970-talet.
Infinite painting innehåller även en rad arbeten av några av samtidskonstens verkliga megastjärnor — kanske en förutsättning för att locka publik till ett konstcentrum som ännu inte är helt etablerat. Inget fel i det: det är alls inte dåligt att i en och samma utställning hitta arbeten av exempelvis Jake och Dinos Chapman, Marlene Dumas, Chris Ofili, Damien Hirst, Anri Sala eller Jeff Koons. Och att Rosemarie Trockel deltar med i förhållande till temat helt kongeniala verk som den stickade (!) tröjan eller ett readymade i form av en stickad matta är inte bara helt i sin ordning utan alldeles lysande.
I den välredigerade utställningskatalogen beskriver Francesco Bonami måleriet som ett språk som är på en gång traditionellt och universellt och därför globalt. Likt kafékedjan Starbucks dyker det upp
lite här och där, i olika kontexter, men förblir alltid måleri. Det är en rolig och träffande jämförelse, vilket man snart inser om man avnjutit sitt kaffe latte i några Starbuckskaféer på olika adresser.
Adressen Villa Manin i Italien är definitivt värd att lägga till favoriterna.
Så jobbar vi med nyheter