Estradpoesi är dikter upplästa på scen. Så här kan det låta: det där inneboende lugnet du har det har jag inte kan inte ens skapa det i mig genom att föreställa mig en varm sandstrand där vågorna lugnt skvalpar mot sandkanten och jag känner varm sand mellan mina tår eller genom att andas i fyrkant nej det kanske är något en föds med...
Det är saxat ur dikten "och på första våningen", skriven av Frej Haar som är gästpoet på tisdagens Poetry Slam på Reginateatern i Uppsala. Hen ska inleda för att ingen av de tävlande ska behöva vara först.
– Det kallas för offerpoet eller kalibreringspoet. Jag ska vara det i egenskap av att jag vann årsfinalen i Uppsala förra året, berättar Frej Haar.
20-åriga Frej Haar pluggar kulturvård i Göteborg och är uppväxt i Köpenhamn och Varberg. Ändå tävlade hen för Uppsala i årets SM i poetry slam. "Det är en invecklad historia", blir svaret på frågan hur det gick till. Förra året när hen stod på Reginateaterns scen hade ingen informerat om att det var en kvaltävling. Som vinnare gick hen sedan till SM-final för Uppsalas räkning.
– Jag blev lite lurad.
Finalen var i Göteborg och det kändes konstigt att inte tävla för hemstaden. I vilket fall blev det vinst igen. Nu kan hen titulera sig svensk mästare i poetry slam 2017 och sedan ungefär en vecka även europamästare.
Sticker du ut som poet?
– Det är svårt att säga. Jag använder ofta sarkasm och ironi. Jag är intim och uttömmande på scen. Och jag pratar ofta om saker som man kanske inte brukar prata om, till exempel psykisk ohälsa och egna erfarenheter som transperson. En dikt handlar om vibratorer och ensamhet.
Hur kan du memorera så mycket text?
– Nyckeln är att repetera. Jag läser mycket högt för mig själv, spelar in och lyssnar. Du kan väcka mig mitt i natten och det sitter.
Frej Haar debuterade som estradpoet för tre år sedan. Att stå på scen var inget nytt, men tidigare hade hen haft ett instrument att gömma sig bakom. För att få nerv på scen har Frej Haar speciella knep.
– Jag vill vara så obekväm som möjligt, så jag är hungrig, har obekväma kläder och dricker mycket kaffe innan så att jag blir skakig. Det gör mig hypermedveten om vad min kropp gör. Det är masochistiskt, ha ha.
Att stå på scen som transperson är en makttripp, tycker hen. I vanliga fall är man ganska osynlig, men under tre minuter får ingen avbryta, alla måste lyssna färdigt.