Det gula tegelhuset tjänade en gång som badhus och tvätteri för arbetarna vid Karlholms bruk. Konstnären Henry Wallin kommer ut på trappan och tar emot. I dag är byggnaden hans arbetsplats, och trots att han bor i Stockholm är han på bruket från måndag till fredag. Han köpte huset 2002 – mest för att han behövde en ändamålsenlig och överkomlig lokal, men också för att han har norduppland i sina ådror. Det syns om inte annat så snart vi stigit in.
I ett par montrar förvarar Henry en rejäl portion svensk folkmusikhistoria – tillsammans med sin bror Ceylon, rikskänd nyckelharpist och frimärksmotiv, förvaltade han i 1970-talets folkmusikvåg ett arv av norduppländsk musik i allmänhet och fadern Albins låtar i synnerhet. Ceylon, färgstark och med ett stort yvigt skägg, frontade och Henry spelade stämma med sin fiol. Brödernas samspel lär ha varit av det dynamiska slaget. Men det är länge sedan de spelade. Ceylon dog 1984 och Henry spelar inte ute så ofta längre. Men musiken finns förstås där hela tiden ändå, precis som det omgivande landskapet. Det man har i blodet ljuder lika mycket oberoende om man bor i Tierp, Stockholm, Gävle, Uppsala eller, för några år, i Danmark.
Folkmusiken är också en av de återkommande motivkretsarna i Henry Wallins bildkonst. Bilderna visar snabba, distinkta linjer och spelmän som verkar symbiotiskt sammanväxta med sina instrument. Rörelsen är alltid viktig. Musik kan inte vara stillastående. Det spelar ingen roll om man lyssnar med öron eller ögon. Och det är ändå med ögonen Henry har spelat allra mest. Drömmen om att bli konstnär vaknade vid 16 års ålder. Några år senare, 1952, kom han in på Konstakademien i Stockholm.
– Jag hade tur, mina föräldrar fattade. Farsan var ju smed och hantverkare och förstod vad det var att forma. Både han och morsan visste vem Bruno Liljefors var och trodde väl att jag skulle göra något liknande. Så jag fick tillstånd och när jag kom in på akademien tänkte mina föräldrar – ja, vi har nog en duktig pojke, säger Henry och tillägger att de metallskulpturer han tidvis har arbetat med har hämtat inspiration från pappa smedens arbete.
Förutom folkmusikmontrarna rymmer entrérummet ett urval av hustrun Birgittas textilkonst. De stora vävarna ger ett färgrikt men ändå lugnt intryck och rör sig kring ett uttryck som kunde beskrivas som abstrakt naturlyriskt. Det egna arbetet har Henry gett plats längre in i huset och han visar in i ateljén.
Redan dörren till det stora arbetsrummet rummet ger en tydlig vink om den tematik som, vid sidan av musiken, mest präglar Henry Wallins konstnärskap. Berlusconi, påven och en rad andra politiker och religiösa ledare sitter uppklistrade tillsammans med nedslående rubriker om attacker, krig, våldtäkt och korruption. Maktmännen och den värld de styr är en ständig inspiration. Men inte bara de. Några teckningar av barnbarnen, ett par väl valda Nietzsche-citat och annan klokdom varierar intrycket. Ovanför dörren sitter ett anslag med orden ”Vittnesbörd om den ekonomiska logikens eviga cynism,”
– Det ringar in existensen lite. Den är ju faktiskt otroligt sjuk. Det är ju så mycket att bara finnas till, och sedan ska man forma också, säger Henry Wallin och börjar i rask takt slita i arkivhyllorna för att ge oss en snabb bild av det skapande som fyllt hans liv.
Det politiska året 1968 innebär en avgörande punkt för Henry Wallin. Under hans tid på Konstakademien genomgick den svenska konstscenen en förvandling. Lennart Rodhe och hans konkretistiska generationskarmrater blev lärare och professorer och bildyta och komposition blev viktiga element. Hos Henry Wallin märks detta inflytande i linjens stora betydelse, och i en förkärlek för diagonalen och det gyllene snittet.
Men utvecklingen stannade inte där, och trots att han aldrig demonstrerade blev 68-rörelsen viktig. Han lämnade penslarna för några år av intensivt spraymålande och hittade den kostymklädda portföljbeväpnade mannen – och andra maktmän – som motiv, ofta kontrasterad mot en betydligt mindre knegare i rutig skjorta.
– 1968 tyckte jag inte att jag kunde fortsätta att måla längre. Måleriet kändes så laddat med tradition, säger Henry.
Några år senare återvände han dock till måleriet, och lämnade det väldigt exakta bildspråk som hans sprayperiod innebar. Maktmannen som motiv blev emellertid kvar, om än i mindre tydlig form. Henry Wallins mest uppenbart politiska målningar kan beskrivas som antikapitalistiska utrop, medan hans senare måleri ger en mer komplicerad bild. Portföljmän som slits itu, dragna åt olika håll, eller maktmän med gapande tomma hål i magen hör till de figurer som befolkar bilderna. Världen är ju, när allt kommer omkring, fortfarande lika absurd.
I dag arbetar Henry Wallin fortfarande hårt: men han målar inte särskilt mycket. Kanske är det en tillfällig blockering, funderar han, och har inte en tanke på att lägga penslarna på hyllan. Är man inte mer än 82 och har hälsan i behåll ska man inte ge upp. I den närmaste framtiden hoppas han kunna samla sin produktion till en rejäl utställning på Konstakademien i Stockholm. Kanske blir det den skjuts han väntar på.
– Jag går mest och petar. Det blir inte så mycket nytt. Jag kan helt enkelt inte. Nu går jag istället tillbaka och ställer frågor. Jaha, Henry, du gjorde så där – varför gjorde du det? Jag tycker ju att jag är kompetent och att det är fint, det jag gör. Det borde visas. Det visas ju så mycket skit. Skulle jag visa dem och få en klapp på axeln, så kanske.