Första gången jag satt i en litteraturjury så var min uppgift att hjälpa till att utse den bästa sexnovellen ur en drös som inkommit till den feministiska kulturtidskriften Bang. Det handlade om korta texter och var inte en särskilt krävande uppgift. Det gav mersmak. Även om juryuppdragen sedan dess har blivit alltmer omfattande, och inte särskilt mycket mer välbetalda.
Jag har helt enkelt insett att jag gillar att ha inflytande över vad folk kommer att läsa. Att säga att man gillar att bestämma, att utöva makt, är inget man egentligen bör erkänna. Men egentligen tror jag att det motsatta, att låtsas som att makt är oviktigt och ointressant, är betydligt mer knepigt. Som om vi som håller på med kultur på något sätt är befriade från den där makttävlan som alla andra sysslar med.
Inte minst under den här tiden på året märks det att det finns hierarkier inom litteraturvärlden. Ett Nobelpris eller Augustpris (årets nominerade presenteras 19/10) gör något inte bara för författarna som blir utvalda, utan också för förlagen. Särskilt betydelsefulla är pris som Nobelpriset för de små och kämpande förlag som bär fram mycket av dagens översatta kvalitetslitteratur. Förhandssnacket om vem som ska få Nobelpriset gör också att backlisttitlar ibland kommer upp ur arkiven för återpublicering, vilket har varit tydligt till exempel med Ngugi Wa Thiong’os författarskap.
Om vi kan erkänna att alla de priser och de val vi gör när vi skriver om kultur har betydelse, kan vi också börja prata om ifall det gör någon skillnad vilka vi är som är med och väljer. Om det är avgörandet att det är många i Svenska Akademien som läser på franska för deras val av vinnare, så kanske det också spelar roll vilka erfarenheter i livet de har gjort, eller inte har gjort. Vittneslitteratur har blivit ett nyckelbegrepp för akademien, men hittills verkar vittnesmålen framförallt komma från den europeiska kontinenten. Även om god litteratur har förmågan att gestalta liv som är långt bort från oss, så spelar det kanske också roll om man i ett rum alltid är överens om vad detta ”oss” utgörs av.
Som medlem av en jury kan man lätt få känslan av att man har möjlighet att påverka och styra världen. Men att prisas ger som bekant inte bara positiva effekter. Nobelpriset omtalas ofta som ett sådant pris som kan vara ett hinder för författare: hur fortsätter man att skriva när man redan har nått toppen? Att välja ut någon riskerar att få motsatt effekt från den man hoppats på.
Fast just årets Nobelpris i litteratur får man hoppas uppnår något som kanske inte var syftet. Nämligen att hjälpa Svetlana Aleksijevitj att fortsätta kritisera sitt lands regim. ”Uppmärksamhet är bästa skyddet för en dissident”, säger Svenska PEN:s Ola Larsmo i en intervju apropå priset i Sydsvenskan. Även om Svenska Akademien säger sig vara ointresserade av att genom Nobelpriset ta ställning politiskt så möjliggör priset till Aleksijevitj förhoppningsvis ett fortsatt politiskt arbete. Det är något att fira. Utöver, förstås, alla de läsare som Aleksijevitjs böcker kommer att få, dessa böcker som inte är en direkt form av politisk utövning, utan som snarare utgör påminnelser om politikens makt över våra liv. Och som ger människor rösten att tala om sina liv bortom den makten.