Makalöst och perverst

Jag tyckte att Häxan och lejonet var en lite småtråkig film. Och det fick mig att förvänta mig att Prins Caspian också skulle vara lite småtråkig, med samma regissör och manusförfattare och allt. Jag antog att Prins Caspian också skulle vara en alldeles för lång film (två och tjugofyra, där hade jag rätt) som ville ge sken av att vara en stor fängslande saga när den i själva verket var ett löpandebandproducerat hastverk ridande på en fantasyvåg som aldrig verkar ta slut (vilket inte är mig emot, i princip).

Även recensenter har förutfattade meningar, naturligtvis. Till skillnad från fritidsbiobesökare har vi en plikt att bortse från dem så gott det går, alternativt vända och vrida på dem i så tydlig dager som vi förmår.
Men vad jag inte hade kunnat förvänta mig var att Prins Caspian i stället skulle kännas som att bli spottad i ansiktet av någon man just inlett ett samtal med, kanske om vädret eller om fotbolls-EM. Det finns liksom ingen koppling mellan vad jag förväntade mig och vad jag får, och det jag får är inte trevligt.
CS Lewis bok från 1951 är ganska pratig, full av repliker i stil med "Det här är trolleri, det känner jag på mig" och skurkar som blir gråa som kall steksås i ansiktet. Det är en puttrig barnboksvärld som inte ens i de mest fantastiska situationer avviker från en nyktert helylleengelsk ton. Man kan förstå att Andrew Adamson ville lyfta fram äventyret i stället, och ingen hade blivit gladare än jag om moderniseringen hade gjorts med känsla, men filmfabrikernas föreställning om mer äventyr är nu en gång för alla fart, våld och tonvis med musik, och det gör mig beklämd - inte minst för att det är precis vad vi vant oss vid.
Kalla mig gammalmodig, aningslös, blödig, men ingen sjuåring ska behöva se rakt in i blicken hos någon som blir genomborrad av ett svärd eller höra ljudet av en nacke som knäcks mot ett stengolv, inte ens i vuxens sällskap.

Grunddragen i den historia som de engelska barnen denna gång dimper ner i är att Narnia erövrats av telmarinerna, som av rädsla och okunnighet försökt utrota alla de talande djuren, faunerna och kentaurerna och utplåna minnet av dem. Men några finns ännu kvar i de stora skogarna, och när den rättmätige tronföljaren Caspian tvingas fly sin blodtörstige farbror kallas syskonen Pevensie tillbaka till landet för att leda upproret. Narnias skapare Aslan har övergivit sitt land, och krigets väg verkar vara den enda möjliga.

Medan större delen av bokens slutstrid sköts av slingrande vinrankor och dansande fauner så skapas här ständigt tillfällen att krossa, dränka eller spetsa de svartmuskiga inkräktarna. Men ursäkta mig, jag är överspänd, jag ska säga något om effekterna också, det är ju ändå de som räknas: det finns väldigt många grejer i den här filmen, de flesta är datoranimerade och vissa av dem är uppseendeväckande uselt gjorda (kolla björnen i slutstriden!), sedan har vi ett gäng kameraåkningar som skulle vara häpnadsväckande om de inte hade reducerats till allmängods redan före Sagan om de två tornen och... sedan var det inte så mycket mer. Jo, en kul mus.
Att kunna fantisera fram denna version ur CS Lewis smålarviga Prins Caspian är makalöst. Att sedan realisera fantasin och vilja visa den för barn är närmast perverst.

Makalöst och perverst

FILM. Den andra berättelsen om Narnia lanseras som ett storslaget och genomarbetat äventyr, men filmen framstår snarare som ett smått irriterande hastverk, anser Mårten Markne.