Makalös sång i öronbedövande miljö

Första låten på So-called chaos börjar "How to stay paralyzed by fear of abandonment/how to defer to men in solve-able predicaments."Helt klart försöker Alanis Morissette hålla sig på replängds avstånd från rocklyrikens vanliga klyschor. När man läser hennes texter uppstår gärna känslan av att hon suttit med synonymordbok i ena handen och rimlexikon i den andra, för att hitta så komplicerade ord som möjligt som nästan rimmar på varandra (exempel: "heartburn and headaches and soon-to-be ulcers/compulsive yearnings non-stop to please others").Men det riktigt intressanta är att i hennes mun låter det som om det var det vanliga "she loves you, yeah yeah yeah." De många bindestrecken och fyrstaviga orden hörs inte alls, orden bara rinner ur henne. Sången är hennes verkligt starka sida. Hon sjunger med en utstuderad svajighet, ständigt på gränsen mellan sammanbrott och urstyrka.Sångsättet är uteslutande kvinnligt, sprunget direkt från artister som Sinead O¹Connor, Björk och PJ Harvey, med rötter åtminstone bak till den tidiga Patti Smith och Janis Joplin. Det är ett sätt att ta plats, om man så vill också att utmana den rocktradition som premierar styrka före vekhet och enkelhet före oberäknelighet ­ samt att faktiskt sätta fokus på att man är kvinna, undantaget från normen och därför antagligen lite lätt galen.I videon till Ironic (från genombrottsalbumet Jagged little pill, 1995) växelsjöng Alanis Morissette med sig själv i flerdubblad upplaga: hennes röst är i sig personlighetskluven, den far än hit, än dit och slår rätt vad det är över. På So-called chaos är rösten lite mer utjämnad, lite mer lyssningsvänlig och lite tråkigare än tidigare. Normaliseringen behövdes knappast av kommersiella skäl, Jagged little pill har sålt ett antal tiotal miljoner exemplar.Nu placerar hon rösten i en öronbedövande miljö där keyboards och gitarrer gör gemensam sak med sitar och bouzouki för att dränka henne. De lyckas inte, men genom de elva låtarna förs en ständig kamp mellan arrangemangens muskelstyrka och röstens kraft.Som tidigare är Alanis Morissettes röstbehandling intressantare än hennes låtar. Det finns ett osympatiskt drag av arenarock i hennes musik, som också lider av ett post-grungekomplex med drag av marschschlager. Men sången är ganska makalös.