Maia Hirasawa sjunger om vardagen

Hennes debutalbum är nämligen gör det själv-estetik av allra bästa märke. Välspelat men med en skön attityd av att allt passar in om man bara pusslar ordentligt och att skeva kanter är lika vackra som raka linjer. Och så låter det... trångt, som att Maia och hennes medmusikanter suttit nära varandra på en varm matta i någons hem.
Det skakas flitigt på tamburiner och klappas i händer på bästa indiepopvis, men här finns också större typiska element, som de struttiga visorna med blås och piano (And i found this boy) som följt genren från Small Faces via Blur och fått extra starkt fäste just i Sverige.

I Maia Hirasawas fall handlar det dock aldrig om nostalgi, nukänslan är stark - och det är inte bara för att hon lyckas sjunga om myspace och mobiltelefoner utan att det låter "nu ska jag vara jättemodern"-krystat. "She found you on myspace today/sent a message wondering if you were okey" har bara samma känsla av varmt vardagsrum som allt annat.
Andra stunder är det full karneval som gäller. Ja, inte på Riovis, mer som duggregn över ett färgglatt cirkustält. Gesterna är stora, den pianoplinkade valstakten i Gothenburg ger en gammaldags filmkänsla, stråkarna som varnar för refrängen är väldigt ickesubtila och väldigt charmiga, det är omöjligt att inte följa med. "Gothenburg I came back to you/ Now be nice to me, then I'll be nice to you/ Gothenburg I thank you/ You gave me someone to love and I really owe you" är en hyllning (med reservationer) som inte står långt efter Känn ingen sorg för mig Göteborg. Och det är inte småpotatis.
Det är inte heller duetten Crackers med Miss Li, med den snyggaste växelsång som hörts på länge.

Maia Hirasawa sjunger om vardagen

INDIEPOP. Ibland när man talar om gör det själv-pop är det bara ett vänligt sätt att säga att artisten inte är så bra på att spela. Men det är inte nödvändigtvis det det handlar om - verkligen inte i Maia Hirasawas fall.