Magstark och kolsvart vampyrrulle

Glöm vitlök och vigvatten, glöm silverkulor och mjukporrig gothkitsch. Nybakade regissören David Slades vampyrer stoppar du inte med ett kors. Här är det en sak som gäller - huvudet ska av - och är du petig med närbilder av halsar och yxor gör du bäst i att stanna hemma.

Vampyrfilmen 30 days of night är ett ambitiöst försök att revitalisera en genre som under senare år fått dras med horribelt urspårade försök till nydaning. Filmer som Blade och Van Helsing gör att den som känner någon som helst respekt för filmhistoriens äldsta skräckmotiv drar åt sig öronen när ett nytt vampyrkoncept presenteras.
Men när David Slade för första gången gör en långfilm med riktig budget hittar han en egen ton. Och tro mig, den är kolsvart. Det lär ha sneglats en del på Zack Snyders uppdaterade version av splatterklassikern Dawn of the dead från 2004. Ändå är de mest magstarka scenerna de där David Slade inte visar allt, utan skickligt använder sig av ljudeffekter.

Filmen utspelar sig i Barrow, ett litet samhälle långt norr om polcirkeln i Alaska. Handlingen tar sin början dagen före den natt som varje vinter sänker staden i ett trettio dygn långt mörker. Barrows invånare är snart reducerade till en handfull frusna överlevare. Med den unge Sheriffen Eben (Josh Hartnett) i spetsen gömmer de sig och väntar på solens återkomst.
Berättelsen är tät och 30 Days of Night är frikostigt befriad från klichéer. Den amerikanska flaggan skymtar förbi några gånger och ordet familj är så frekvent förekommande att man hade kunnat tro att det var Göran Hägglunds huvud som stod på spel. Men det är obetydliga skönhetsfläckar. De fläckar man minns är större.

Magstark och kolsvart vampyrrulle

Vampyrerna i 30 days of night stoppar du inte med ett kors. Här är det bara en sak som gäller - huvudena ska av. Filmen är ett gott försök att vitalisera vampyrgenren, den som inte gillar blod ska stanna hemma, skriver Carl Cato.