Få svenska författare har varit så omskrivna och ifrågasatta som Magnus Dahlström. Under det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet blev hans pjäs Järnbörd och romanen Nedkomst fokus för en hetsig debatt om våldsskildringar i konsten och författarens moraliska ansvar för gestaltningen.
Sedan blev det tyst. Magnus Dahlström har visserligen skrivit ett par teaterstycken även under 2000-talet, men någon roman har han inte publicerat sedan 1996.
Nu tycks han vara tillbaka igen på allvar. Först som manusförfattare till filmen Ond tro som har biopremiär den 10 september, sedan med romanen Spådom som ges ut i januari. Men han är inte särskilt angelägen om att haussa sin återkomst till den offentliga scenen - myten om författaren som tystnade och försvann från strålkastarljuset är inget han vill underblåsa.
- Den är olycklig, den vill jag gärna sluta bidra till. Det blir till slut bara en sorts fängelse för mig själv, om det nu stämmer som du säger. Det är sådant som i slutänden bara hämmar ens kreativitet, säger han.
Men varför har det tagit så lång tid för dig att skriva något nytt?
- Jag har inget bra svar på det. Några omvägar kanske.
Han talar lågt och eftertänksamt, har problem att tränga igenom bakgrundsmuzaken på den hotellbar där vi sitter. Magnus Dahlström gör ingen hemlighet av att han är obekväm med situationen. Han kallar sig för medieovan och konstaterar att han inte är färdigformulerad vad gäller sin kommande roman.
- Jag har alltid haft svårt för intervjusituationer. Jag vet inte vad det beror på, det har säkert med personliga egenskaper att göra. Det finns en viss perfektionism i det också, man vill formulera sig så att det går fram.
Kanske skulle man kunna tro att han har varit vansinnigt produktiv de senaste åren. Men egentligen är det bara en slump att Magnus Dahlström är aktuell med ett filmmanus och en bok just nu. Manuset skrevs redan för 20 år sedan och har legat bortglömt i en garderob sedan ursprungsprojektet gick i stå.
- För mig har det varit stendött. Men plötsligt en dag ringde Kristian Petri och frågade om jag hade manuskriptet, om det existerade över huvud taget. Jag grävde längst in i garderoben och hittade ett gulnat maskinskrivet originalmanus, där sista sidan fattades.
I dag kallar han det för en present från det förflutna, men till att börja med var Magnus Dahlström skeptisk till att skaka liv i det gamla manuset. Idén till berättelsen fick han redan på 1980-talet efter att ha läst om en serie våldsdåd i Helsingfors, där en psykiskt störd man slumpvis stack ned människor med bajonett.
- Man intalar sig att man är opåverkad av den tid vi lever i, men det var märkbart hur påverkad jag ändå var av den anda som rådde då och de teman som diskuterades. Just då pågick till exempel en diskussion om meningslöst våld i samhället, en diskussion som verkar ha avsomnat helt nu.
För den som har sett Järnbörd eller läst Nedkomst känns Ond tro som en följdriktig Dahlströmsk fortsättning. Filmen är mycket svart, stämningen hotfull och våldet explicit. Men den skiljer sig en del från hans senare produktion, som mer tagit fasta på inre konflikter och maktutövning än på misshandel och mord.
Tror du att filmen hade innehållit lika mycket våld om du skrivit manuset i dag?
- Nej, absolut inte. Eller jag vet inte, jag kan inte föreställa mig att jag skriver den här historien nu. Men kulmen vad gäller just våld kom väl i och med Järnbörd. Däremot är jag inte säker på att den här filmen är mer våldsam än den som visas i biografen bredvid.
Efter hand som tiden går slappnar Magnus Dahlström av en smula. Han tillåter sig till och med att skoja om etiketten skräckel, som uppfanns för att beskriva den blandning av skräck och äckel som hans verk sades orsaka på 90-talet. Det var ett ord som han länge avskydde, men nu betraktar med roat överseende.
- Sedan jag började skriva har de kallat mig arbetarförfattare, postmodern författare, skräckelförfattare. Jag har slutat kämpa emot, du ser ju att det var förgäves.