Magnetiskt om oljemagnat

Under de första tjugo minuterna yttras inte en enda replik. Dramatisk stråkmusik, signerad Jonny Greenwood, annars gitarrist i Radiohead, ackompanjerar en ensam mans vedermödor i en enslig gruva. Från mannens beteende lär vi känna en envis, mineralkunnig man, trotsande kroppslig smärta och påtagligt allena i sina strävanden.
Daniel Plainwiew, som han visar sig heta, är lysande spelad av Daniel Day-Lewis. När han äntligen yttrar sig handlar det om att han vill köpa land. Och om att han tänker pumpa upp olja ur det. När samlingen jordägare inte kan enas, reser han sig helt sonika och lämnar sällskapet. Han tål nämligen inte diskussioner. En mängd information får vi om honom, redan under filmens första minuter och ändå kvarstår den manliga huvudpersonen som en gåta när filmen är över. Trollbunden är åtminstone jag lik förbaskat från början till slut.

Handlingen utspelar sig under det förförra sekelskiftet och filmen har en manlig slagsida i rollistan. De fåtal kvinnor som är med är blott skuggor i bakgrunden. En viktig kvinna för handlingen, den lille sonen H W:s mamma är med bara indirekt. Vad hon egentligen betytt för oljemagnaten är också gåtfullt.

Filmen har suggestiva, nästan sepiatonade, bilder på smutsiga, slitna män med mustasch och gulnade skjortor knäppta ända upp i halsen. De rör sig i vidsträckta och dammiga landskap. Motiven påminner om äldre fotografier ett svunnet USA, med slit, umbäranden och nybyggaranda, som man kunde exempelvis se i slutet av Lars von Triers film Dogville.
Paul Thomas Anderson lägger till andlighet, förkroppsligad i frikyrkopredikanten Eli Sunday, som sannerligen talar med kluven tunga. Kanske är han en utveckling av Tom Cruises rollfigur i Andersons mästerverk Magnolia (1999). Han spelas av Paul Dano, en säregen skådespelare som gjort säregna roller. Senast var han ångestladdad tonåring i Little miss Sunshine.

Daniel Day-Lewis Daniel Plainwiew är ömsom ömsint och vill sociala reformer, ömsom är han lynnig, hämndlysten och ständigt är han okuvlig. Porträttet av "oljemannen" som han själv gärna kallar sig, är mångfasetterat och intensivt, kanske tydligast utmålat i förhållandet till sonen H W. Men sällan är det sympatiskt.

Detta är en film med pretentioner, dess dramatik understryks av musiken som ibland nästan tar över i dramatik. Men ändå känns dess landskap aningen flackt. Gåtorna är för många och för mycket är outtalat. Kanske hade filmen känts mer som ett mästerverk om inte Orson Welles hunnit före med sin gestaltning av liknande tematik i den banbrytande Citizen Kane, eller En sensation som den heter på svenska. Redan 1941 berättade han sin historia om den ensamma magnaten, här tidningskung, vars drivkraft är en gåta och vars ödsliga palats ekar tomt av krossade relationer.

Innan det levereras som titeln lovar, hinner en hel del olja flyta i en nästan hypnotiskt fascinerande berättelse om föräldraskap, entreprenörsanda och makt från tiden när den amerikanska nationen fortfarande var ung.

Magnetiskt om oljemagnat

There will be blood är en film med pretentioner och den för med sig en nästan hypnotiskt fascinerande berättelse om föräldrarskap, entreprenörsanda och makt från tiden när den amerikanska nationen fortfarande var ung, skriver Susanne Sigroth-Lambe.