Magiska balalaikor i Gimo
Trettiosexåriga orkestern Södra Bergens Balalaikor spritter av liv. De fyllde den vackra sommarkvällen i Gimo med galna kosackritter och skönt sentimentala sånger.
Som orkester har Södra Bergens Balalaikor ett fullt register i både klang och tonomfång, när de blir en kör får sopraner och altar klangen att sträva uppåt. Den tyngd som basbalalajkorna och dragspelet ger orkestern saknas i körkroppen.
Arrangemangen är inte mindre utsökta för det. Ibland glider de fram så att man inte tänker på dem, men så blir arrangemanget plötsligt ett styckes hela mening, som när tre panflöjter får inleda för att snart få sällskap av den traditionellt gälla sången och kastanjetter, eller när musikerna plockar fram det ena underliga och missljudande instrumentet efter det andra i en annars helt vanlig höghastighetspolka.
Vågor genom musiken
Kören gör också den ryska folksången rättvisa, där den kortaste visan kan kännas som ett smäktande epos av melankoli. Hos Södra Bergens Balalaikor går det vågor genom musiken, bakom sången sväller balalajkornas klang och sjunker undan likt andetag eller vågor mot Moskvaflodens strand.
Gästen Dan Laurin är som bekant makalös, en blockflöjtens häxmästare för att tala med Fablernas värld. Hans framträdanden är få under konserten och med tanke på kvaliteten hos både honom och Södra Bergens Balalaikor kunde konserten gott fått vara ytterligare halvannan timme. Jag gissar att Vänskapsförbundet Sverige-Sovjetunionen är upplöst, men finns det kanske fortfarande ABF-kurser i balalajkaspel?
Så jobbar vi med nyheter