Böcker om det övernaturliga har blivit en allt större genre inom barn- och inte minst ungdomslitteraturen. I vår utkommer ett flertal titlar i genren, två av dessa är Ingelin Angerborns Tredje tecknet och Mårten Melins Pixis bok. Båda författarna välkända namn för inbitna läsare av den här typen av böcker.
Mårten Melin, som tidigare publicerat Förvandlad och Jag är Love, fortsätter här med sin tredje och avslutande bok i serien, Pixis bok, om livet på den märkliga Skogsbingelskolan. En skola omgärdad av nedgrävda kors och till brädden fylld av varulvar, troll, häxor, vampyrer och andra märkliga övernaturliga väsen. Denna gång har Melin satt fokus på den levande döda Pixi som anländer till skolan efter att ha dött i en trafikolycka och räddats från döden av sin morbror läkaren på mycket tveksamma sätt. Sorgen hos henne är tung efter att ha slitits från himmelriket och sina döda föräldrar. Hon är tom, dränerad på allt liv förutom denna gnagande längtan efter döden och sina föräldrar, fången i ett slags limbiskt rike på skolan.
Det blir en lite märklig krock i min läsning: denna förening av dödslängtan och vardaglig skolgång. Om man nu kan kalla det vardaglig. Det är väl snarast omgärdat av citationstecken eftersom klasskamraterna är av de mer bisarra slaget.
Ingelin Angerborn har också det mystiska som sin huvudingrediens i många av sina kapitelböcker. I nyutkomna Tredje tecknet skulle dock de märkliga incidenterna kunna ha naturliga förklaringar. Kattens märkliga beteende, de många nyckelpigorna och att hissen upprepade gånger åker ner till källaren kan lika väl vara övertolkningar av huvudpersonen Olivia. Eller kanske snarare resultat av Olivias enorma rädsla för att vara ensam, vilket bottnar i hennes tidiga upplevelser från barnhemmet i Colombia.
Angerborn förenar på ett fint sätt Olivias mänskliga trauma och livsöde med en krypande magisk realism. Allt kan vara hjärnspöken – och ändå inte. Det förflutna kryper sig sakta inpå och gör sig synligt. Mer ska jag inte säga för att inte avslöja hela historien. Även om Tredje tecknet inte riktigt är en av Ingelin Angerborns allra bästa böcker så måste man ändå säga att hon verkligen kan sin genre av magisk realism, därom råder ingen tvekan.