Magikern som har hittat hem

Det spelar ingen roll hur nära jag står, jag kan ändå inte ser hur han bär sig åt. Den röda pennan försvinner spårlöst i hans hand, för att nästa sekund komma tillbaka tre gånger så stor. Helt plötsligt håller han i sin ena sko. Hur fick han av sig den, jag har ju sett hans båda händer hela tiden?

Uppsalatrollkarlen Johan Ståhl ger en kort inblick i sin magiska värld, som dock består mer av extrem fingerfärdighet och mindre av magi. 4100 timmar tog det att repa in numret som tog honom till andraplatsen i trollkarls-VM i England.
– Konkurrensen var vansinnigt hård i år. Men jag ska erkänna, fransmannen som vann var riktigt bra.

Hur kommer man egentligen på att man vill bli trollkarl? Johan Ståhl har kvar en bild i huvudet, hur han som 3-åring såg en trollkarl trolla fram hallonremmar ur en eld. Och tänkte att den konsten vore ju ganska bra att kunna göra. När han var 14 år tjatade han på en av sina vänner att lära honom trolla bort en femkrona. Ett antal år senare valde han att hoppa av sina ekonomistudier på Uppsala universitet för att våga satsa på trollkarlsyrket på heltid. Valet visade sig bli lyckosamt. Johan Ståhl har uppträtt i showparadis som Hollywood och las Vegas och har placerat sig i topp på världens största trollkarlstävlingar. Men trots det är han inte de stora gesternas man. Han gör hellre små ”close up”-trick än fyller arenor.
– Folk säger ”du borde göra större saker, som explosioner”. Men jag har gjort grejen med illusionsshower, rök, dansande tjejer och lådor som ska sågas itu. Och det var inte så kul.

Helst använder han fingerfärdighetsmagi, något som kräver otroligt mycket tålamod och målmedvetenhet. Många är de kvällar då han fått tacka nej till kompisträffar för att stå och öva tricks framför spegeln.
– Jag träffade en japansk trollkarl som gjorde ett trick som var helt sjukt. Jag frågade hur länge han hade jobbat på det och han svarade: ”22 years”.

Att ställa sig på scenen är utlämnande. Risken för ett misslyckande finns där. Risken att publiken inte uppskattar det han gör. Till exempel är det är inte säkert att ett trick som uppskattas i ett land går hem lika mycket i ett annat.
– Mitt favoritmisslyckande var när jag besökte franska Rivieran. Jag skulle göra ett komiskt nummer där en trollkarl blir blåst på sitt gage. Han börjar skrika och peka finger åt arrangören och publiken. I alla andra länder har det varit väldigt roligt. Men i Frankrike uppskattades det inte alls. Ingen reagerade över huvud taget och applåderade inte ens.

Inga applåder alltså. Men hur vet man att ett trick har gått hem hos publiken?
– På rockkonserter tar folk upp tändarna, när Carola sjunger får hon applåder, när en komiker skämtar skrattar folk. Men vad gör man när en trollkarl gör en riktigt bra trolleritrick? När folk blir fascinerade släpper de artighetsgrejen, glömmer att applådera och är tysta. Det är den bästa reaktionen.

Han tycker att många trollkarlar har svårt att ta tystnad. Därför tar de i stället in humor, för att folk ska skratta. En reaktion som är lättare att ta på än den hänförda tystnaden.  Själv tycker Johan Ståhl allra bäst om de små föreställningarna där han kan komma riktigt nära publiken, där hans fingerfärdsmagi kommer till sin rätt. I framtiden är målet att resa mindre och hitta tillbaka till det som gjorde att han ville bli trollkarl. Något åt det hållet får Uppsalapubliken uppleva under våren 2013, då Johan Ståhl sätter upp en föreställning på Uppsala stadsteater.