Vad popkarriärer anbelangar är Veronica Maggios särskilt fascinerande. När hon slog igenom med albumet Vatten & bröd 2006 kunde man aldrig gissa vad som komma skulle. Albumet vad charmigt, men det var lätt att fokusera på fel grejor (att det skulle vara bräckligt, till exempel) och underskatta Maggios potential. Alla vi som gjorde det fick sedan stå där med skägget i brevlådan när hon släppte en stark uppföljare, följt av 2011 års Satan i gatan, albumet där hon verkligen hittade formen. Toppformen, till och med.
År 2013 är Veronica Maggio en de artister som verkligen formar svensk pop, hennes hits kommer att spelas i framtidens varianter av Melodikrysset som poplåtar som lever kvar och känns igen.
Så vart tar hon då vägen härnäst? Jo, bort från superhittarna och ytterligare ett steg bort från soulen. Handen i fickan fast jag bryr mig har inte alls samma sötma som tidigare, inte samma glättiga ton som kontrast till det sorgsna, arga eller bittra. Och med tanke på hur denna kontrastverkan - vemod framfört i glad flicksoulston - har blivit hennes varumärke är det anmärkningsvärt. Däremot är det inte lika anmärkningsvärt att hon klarar sig minst lika bra när musiken blir mörkare. Vid det här laget vet man ju att ha höga förväntningar.
Med detta sagt så finns här vinkar till tidigare album. Duetten med Håkan Hellström, Hela huset, är som en mer introvert dagen efter-parallell till euforiska festlåten Välkommen in. Hädanefter har den där känslan av flicksoul, även om det glättiga känns betydligt mer ironiskt än förr. Textmässigt är Maggio till och med strået vassare än på Satan i gatan, kärleksförklaringen i nämnda Hädanefter är bara ett exempel: ”Jag ska sluta åka taxi utan skyltar/ sluta leta efter kaos eller fylla/ jag ska lägga mig i tid för dig/ börja gå i terapi för dig”.
Så finns här massor av annat som tar annan riktning. Hon har samarbetat med Salem al Fakir, Vincent Pontare och Uppsalaproducenten Magnus Lidehäll, alias Filthy, men ingen av dem har fått köra in i studion med en grävskopa full av sitt sound och bara dumpa av det. I stället är den artist jag mest tänker på när jag lyssnar och associerar fritt möjligen Cyndi Lauper (jo, faktiskt) och hennes sätt att blanda pasteller och punk. 80-talet är över huvud taget närvarande, men utan att bli övertydligt. Den dämpade och klädsamma gitarrpoppen i Va kvar känns till exempel lite lagom av The Jam. Och så finns här den elektroniska pärlan Bas gillar hörn, som i sin egenskap av kärlekslåt är oerhört gullig, i ordets bästa bemärkelse.
På det sättet finns förstås Maggios typiska kontrastverkan mellan sött och salt kvar - det har kanske bara tagit andra former än förr. Det är skönt. På fyra album har Veronica Maggio inte stått stilla en sekund.