Madonnas W.E. har fått ett minst sagt svalt mottagande av den internationella kritikerkåren. Efter att ha blivit sönderhackad av recensenterna vid filmfestivalerna i Toronto och Venedig beordrades den tillbaka till klippbordet. Därför blev jag positivt förvånad när jag såg en film som var långt ifrån usel.
W.E. står för Wallis och Edward, ett kärlekspar som orsakade skandal på 30-talet. Kung Edward VIII (James D’Arcy) abdikerade från den brittiska tronen för att kunna gifta sig med amerikanskan Wallis Simpson (Andrea Riseborough). Wallis var inte adlig och hade redan varit gift två gånger – något som inte sågs med blida ögon av den rojalistiska överklassen.
Filmen pendlar mellan 30-talet och en parallell nutidshistoria där Wally Winthrop (Abbie Cornish) lever som hemmafru i ett katastrofalt giftermål med en högt respekterad läkare. Wally är besatt av Wallis Simpson. På det eleganta auktionshuset där historiska artefakter säljs till absurda priser träffar hon den ryska vakten Evgeni (Oscar Isaac), som visar henne den kärlek som saknas i hemmet.
Filmens stora behållning är historien om Wallis och Edward. Det är här det finns en nerv i berättandet och ett tätt samspel mellan Andrea Riseborough och James D’Arcy. Det pendlar från subtilt romantisk till brutalt realistiskt – öppningsscenen sätter sig i halsgropen – och soundtracket skapar både intimitet och distans. Madonna har ett öga för stil när det gäller scenografin och hon visar att hon har potential som regissör. Däremot måste hon arbeta på sitt manusskrivande.
För filmens problem är nutidshistorien. Den spretar åt alla håll och tillför faktiskt ingenting. Karaktärerna är slätstrukna och Wallys besatthet med sin kända namne är långsökt. I berättelsen om Wallis och Edward skapar den historiska kontexten en naturlig ram till historien, och även om Madonna tar sig diskutabla friheter är det relativt sammanhållet. Hade filmen hållit sig till 30-talet hade den kunnat bli riktigt bra. Nu blandas nutiden in och då blir det både riktlöst och oengagerat.