Pop. Det är förstås omöjligt att säga hur popvärlden hade sett ut om inte Madonna funnits. Men varken Britney Spears, Katy Perry eller Lady Gaga hade gjort vad de gör nu utan trettio år av Madonnahits. Madonna är artisten som banat väg, som visat vikten av att inte stå på samma fot för länge, vikten av att servera en genomarbetad helhet för att kunna hålla sig på toppen under en längre tid.
Hennes förmåga att återuppfinna sig själv för varje albumsläpp är omvittnad, men under senare år har frågan växlat från "vad ska hon hitta på härnäst?" till "hur länge ska hon orka hålla på?". Nya albumet MDNA ger svar på den första frågan, men bara en ledtråd till den andra. För även om hennes hårfärg är densamma och målet välbekant - att få folk att sluta upp på dansgolvet - så är MDNA inte ett tvärstopp i återuppfinnandet. Men det är i alla fall något av en paus. Madonna kostar till och med på sig att blicka bakåt, inte bara genom att återigen samarbeta med producenten William Orbit, utan också genom små referenser, ett välbekant Abba-beat här, ett litet "like a virgin" där.
Är MDNA då ett renodlat dansalbum? Nja. Egentligen är det mer som ett stort omfamnande av tuggummipoppen. Det har förstås sin charm att försöka göra så banal musik som möjligt på sitt tolfte studioalbum, men vinsten i just det är ibland större på pappret än i verkligheten. När man vet vad Madonna egentligen kan är ju en låt som Superstar, med sin tralliga refräng ("ooh la-la you’re my superstar/ooh la-la love the way that you are"), sin elektroniska handklappsrytm och smurfiga sång bara obegripligt tramsig. Den funkar inte ens sedd med ironisk blick. Best friend är en dataspelsblippig halvballad med en skilsmässotext som är för hafsig och klyschig för att kännas så personlig som man misstänker att den var tänkt. Some girls är en enformig dänga med en trist och gäspframkallande refräng.
Betydligt roligare blir det när tuggummit tvättas bort med lite disco, som i oerhört snygga och ordentligt Kylie-mässiga Girl gone wild, eller varför inte i den helt okej singeln Give me all you luvin'. Hon lyckas också med en bra ballad, Masterpiece, med en söt cirkulär melodi och en dansrytm i slow motion mot en bakgrund av elektroniska stråkar. Det är rart och gulligt.
Hon gör också en riktig Britney-låt i I'm addicted, där ett enkelt electrobeat ökar och ökar i intensitet tills refrängens dämpade ljudmatta plötsligt lägger sig över hela låten och får stroboskop runt om i hela världen att börja hårdblinka. I I'm addicted dyker också albumtiteln upp som oförblommerad drogreferens: tänk MDMA, ecstasy. (Metaforen kärlek-knark är ju för övrigt mer än lovligt trött, men låten är tillräckligt bra för att man ska kunna glömma det.) Mörkt minimalistiska hämndlåten Gang bang har förutom skvallervärde, med tanke på skilsmässan från regissören Guy Richie, också en skönt punkig udd där den musikaliska enkelheten görs med den finess man önskar hade präglat hela skivan.
MDNA, som i rättvisans namn inte bara är en drogreferens utan också en förkortning av Madonnas namn, är trots sina svackor inget misslyckat album. Det är bara ovanligt att de allra bästa låtarna inte försöker distansera sig från de artister som följt i hennes fotspår (som Britney Spears), utan snarare passar alldeles perfekt sida vid sida. Det är med lite eftertanke ganska rörande. Efter trettio år på toppen kan Madonna faktiskt kosta på sig att bara sluta en cirkel utan att omedelbart börja rita en ny.