Man skulle för all del kunna skriva ”tjock”, för även om January Jones ansikte är onaturligt uppblåst, är det förstås ingen frapperande fetma det handlar om. Men för Betty själv finns inga citationstecken kring hennes nya kroppsform.
Detta gör henne olycklig. Faktiskt så pass att det nästan går en besvikelse genom henne när provet för cancer i sköldkörteln visar negativt och det står klart att hennes utseende har med livsstil och inte livshotande sjukom att göra. Omvänt är det också den olycka som blivit hennes särmärke, som gjort att hon börjat tröstäta och gå upp i vikt. Betty är olycklig och missnöjd, och få saker verkar kunna ändra på den saken. Och det är hon knappast ensam om.
***
Spaltmeter efter spaltmeter har rättmätigt ägnats åt Mad men. Vid sidan av den helgjutna formen och den trovärdiga psykologin, har serien en unik förmåga att från det förflutnas fond tala direkt till vår tid. Man har skrivit om kvinnobilden och om estetiken, och nyligen skrev Kjell Häglund en av de finaste texterna på svenska om seriens obrottsliga lojalitet med barnet (Expressen 27/3).
Missnöjet däremot, är det få som har uppmärksammat. Det har hela tiden varit en utbredd företeelse i Mad men, inte bara i form av den instängda hemmafrutillvaro som Betty för, utan en ganska jämnt spridd bland många av karaktärerna. Tvärtemot vad den positiva, strävsamma bilden av den amerikanska drömmen förmedlar, är missnöjet som sådant en drivkraft här.
***
Det är intressant som fenomen, men när man tänker noga på det alltmer irriterande. Och i säsong 5 är alla (utom möjligen Don Draper) mer missnöjda än någonsin. Betty med sin kropp, Roger med sin dalande status på byrån, Harry och Lane med sina äktenskap, Joan med livet som hemmamamma och så vidare. Missnöjdast av alla är i vanlig ordning Pete Campbell, som är den figur som ända från seriens start drivits av förtrytelse och en konstant känsla av att vara förfördelad – oavsett vilka framgångar han når i jobbet och privat.
***
Men nu är året 1964. På gatorna demonstrerar den allt kraftfullare medborgarrättsrörelsen för svartas demokratiska rättigheter. Det gör det aningen svårare att sympatisera med det missnöje som pyr innanför de flådiga kontorsbyggnadernas fasader – med Petes gnälliga längtan efter ett mer representativt arbetsrum. Och jag känner att jag vill bli överraskad med lite otippad tillfredsställelse. Tänk om Betty, när säsong 5 lider mot sitt slut, skulle vara glad och nöjd med sig själv och sina extrakilon?