Lisa Irenius, kulturchef på UNT: Mad men är svår att släppa

Det har utgått ett påbud att alla svenska kulturskribenter måste skriva om Mad men minst en gång var, skrev författaren Malte Persson i Expressen i början av sommaren.
Och nu kan jag inte hålla mig längre. Nu gör jag det. Jag skriver om den amerikanska tv-serien, till råga på allt långt efter alla andra.

Jag vet, det är bland det ohippaste man kan göra. ”Alla har redan skrivit om hur bra serien är för flera månader, rentav år sedan”, suckar en skribent i sommarnumret av coola gratistidningen Nöjesguiden. Tidningen fastslår att diskussionen om serien på kultursidorna är ”som att se utvecklingsstörda babianer kasta bananer på varandra. Bara lite mindre intellektuellt utmanande”.
Jag vill ogärna framstå som en babian, så jag undviker att ge mig in i försommarens debatt där litteraturkritikern Jonas Thente skrev i DN att tv-serier som Mad men och Sopranos är som riktigt bra romaner, vilket ifrågasattes av Malte Persson, som hävdade att romaner är mycket mer intelligenta än tv-serier – och även påpekade att romaner skiljer sig från tv-serier på så vis att de har ett tydligt slut.

Ja, det är just det. Mad men har inget slut, åtminstone inte vad vi vet, och det är väl därför skriverierna om tv-serien aldrig får nåt slut heller. Säsong fyra hade premiär i USA för bara några veckor sedan.
En kort sammanfattning för dig som (ännu) inte har sett Mad men: serien utspelar sig på en reklambyrå på Madison avenue i New York på 60-talet, alla är stylade och håller konstant en cigarett och/eller ett drinkglas i handen.

För min del kunde jag aldrig tro att jag skulle falla för en serie om en reklambyrå (även om Nöjesguiden hävdar att alla kulturjournalister innerst inne drömmer om att jobba på byrå). Ärligt talat hatade jag serien i början, hur männen är världens centrum och kvinnors främsta uppgift är att vara snygga och svara i telefon.
Men Mad men är också berättelsen om hur dagens samhälle växte fram, hur kvinnorörelsen och medborgarrättsrörelsen sakta slog rot, hur konsumismen utvecklades och barn började få respekt. Kort sagt: serien visar hur mycket sämre det var förr.

Eller? Det finns också romantiserande drag i denna skildring och det är väl därför Mad men är så svår att släppa. Den tycks väcka en sällsynt kombination av avsky och fascination, förakt och förtjusning. Man både avundas de vackra kläderna och förfasas över kvinnosynen.
Att döma av analyserna av Mad men – om allt från feminism och design till grillning (för att ta ett aktuellt exempel från Expressens debattsida) – har serien ett specifikt budskap till var och en. Och säsong fyra har förstås ännu fler budskap. Intressant är ett inlägg om hemmafrun Betty på Washington Posts blogg Celebritology, där sympatin för den bedragna, oavlönade kvinnan har förbytts i kritik. Hon tar inte sitt ansvar för att bryta kvinnans beroende av mannen – och låter dessutom barnen bli lidande, menar skribenten Jen Chaney.
Mad mens uppgörelse med historien kommer kanske inte låta någon gå fri från skuld.

Själv längtar jag tills säsong fyra når Sverige. Men jag hoppas också att serien faktiskt får ett slut, så att vi till sist kan göra upp med den.