En stark bluesig kvinnoröst letar sig ut från replokalen i Hågaby. Följer man den landar man i ett myller av instrument och mixerbord inramade av affischprydda väggar. Att kalla röran för ringa är inte helt rätt, men Uppsalabandet Mad Artwork är ursäktade. De håller på att repa inför sin stundande turné och ordningsfokus återfinns således i kompositionerna, inte i rummet.
– Det ska bli fantastiskt kul, säger Gabbi Dluzewski medan de fem andra bandmedlemmarna nickar bifall.
Gabbi är inte bara yngst i bandet, han är också motorn och drivkraften enligt sångerskan Therés Enström.
– Vi skulle inte fungera utan honom, säger hon. Gabbis storebror Daniel håller med:
– Han är producent, manager, bokningsansvarig och gitarrist, såklart, säger han och skrattar. Han har gjort ett fantastiskt jobb.
Under hösten och vintern har Gabbi ensam styrt upp den nio spelningar långa turnén. Han har sålt in bandet hos arrangörer, ordnat med boende och logistik, förhandlat om ersättning och handskats med trilskande bokare.
– Ibland känns det som att man är en trålare som släpar på en gigantisk oljetanker, men det är värt allt slit, säger Gabbi.
Mad Artwork har funnits i nuvarande sättning i ett och ett halvt år. Om man ska tro på Gabbi är det den absolut bästa uppställningen hittills. När han börjar prata om bandets influenser nämner han bland andra Uriah Heep, Kansas och Jethro Tull.
Den egna musiken beskrivs som progressiv rock med folkinfluenser, där bland annat en irländsk bouzouki är en del av ljudbilden.
– Vi låter inte som traditionell symfonisk progg utan vi kör vår egen grej. Vi influeras av alltifrån jazz och singer-songwriters till svensk folkmusik och samba. Rocken fungerar som ett slags lim, säger Daniel.
Att genren de verkar i kan ha en avskräckande effekt på grund av otillgänglighet för gemene man håller de skolade musikerna inte med om. Oaktat halsbrytande taktbyten och komplicerade temavariationer tror Gabbi på sitt kärleksbarn.
– Det här konceptet fungerar, det visar historien. Och jag tror verkligen att det finns någonting för alla i vår musik, säger han.
Bouzoukispelaren Simon Forsberg förklarar att låtarnas komplexa struktur inte är ett mål i sig.
– Det är bara dumt att tänka så. Det viktigaste är att musiken är bra.
Vad man än tycker om deras musik kan man med enkelhet konstatera att det inte låter som någonting stöpt i en traditionell kommersiell form. Bandet är inte heller naiva, de förstår att det kommer att vara svårt att leva på Mad Artwork.
– Men det vore fantastiskt om vi kunde fortsätta spela och turnera, att ha det som sommarjobb, säger Gabbi.
Varför dröjer då debutalbumet?
– Vi vill inte stressa fram skivan, vi ska göra den ordentligt.