Lyxig verklighetsflykt i New York

Sex and the city är ingen biofilm. Den är snarare ett två timmar och tjugofyra minuter långt avsnitt av tv-serien Sex and the city, som råkar visas på bio. Ändå håller den som filmupplevelse.
Främst beror det på att succéseriens upphovsmakare inte har nöjt sig med utnötta chick flick-grepp som stråkackompanjerad romantik, prinsessdrömmar och haute couture-fetischism. Såväl i tv-serien som i den långa biovarianten hittar man också en osminkad uppriktighet kring ämnen som sex, relationer och den bitterljuva singeltillvaron, ingredienser som får New York-serien och den efterföljande filmen att höja sig en bra bit över genrens många medelmåttor.

Filmen tar vid där det sista tv-avsnittet slutade. Charlotte har adopterat ett barn, Samantha har flyttat till Los Angeles, Miranda är gift med Steve och Carrie Bradshaw har äntligen fått sin Mr Big. Nu väntar ett storslaget bröllop för de sistnämnda turturduvorna, innan de får ännu en av alla dessa fnurror på tråden.

De framgångsrika kvinnorna tycks bada i mer pengar än någonsin och de bär nya, fantastiska kreationer i varje scen. Deras vardag består av modevisningar, smyckesauktioner, vernissager och societetstillställningar. Utan att blinka köper Mr Big en spatiös takvåning åt Carrie på Manhattan, världens mest uppblåsta bomarknad. Verklighetsflykt är bara förnamnet.
De fyra välståndsbulimikerna har det dock inte lika väl förspänt när det gäller kärleken. Filmen gör flera ansatser att skildra relationernas svartare sidor, otroheten, det hemliga begäret efter grannpojken och en kvinnlig sexuell frustration. Sex and the city är en av få filmer där det är männen som reduceras till rena sexobjekt.

När den 50-åriga manslukerskan Samantha smygfluktar på en ung, helnaken hunk som visar upp samtliga lemmar i en utdragen duschscen blir intrycket komiskt, mest på grund av ovana. Föreställ er det omvända: en duschande kvinna och en fluktande man. Ingen hade skrattat.
Sex and the city tänjer på sådana gränser, samtidigt som den aldrig riktigt släpper den rosaskimrande drömmen om evig kärlek, eller om ett par äkta Manolo Blahnik-skor. Filmen är för lång och den har tydliga temposvackor i andra timmen. Ändå sitter man med ett fånigt leende på läpparna mest hela tiden, inte minst inför den ohämmade och i Sverige tämligen tabubelagda materialismen.

Framför allt är dock Sex and the city en varm skildring av kvinnlig vänskap. Väninnorna blir till ett skyddsnät att landa i, att hämta energi ur, att tala ut och gråta ut hos när det kärvar till på kärleksfronten. På samma sätt kommer många biobesökare att bli vänner med den här filmen, en lyxig snuttefilt i biomörkret för både cyniker och romantiker.

Lyxig verklighetsflykt i New York

Sex, lyx och kärlekstrassel är de bärande ingredienserna i filmversionen av Sex and the city, en trösterik verklighetsflykt för alla som älskade tv-serien, konstaterar Björn Lövenlid.