Lyxig pop från Uppsala

De klarar båda av det där svåra att vara skör utan att låta bräcklig och att låta stark utan att använda vare sig tunga ljud eller tjocka arrangemang. Dessutom är Britta Persson nästan lika intagande som sin fantastiska kollega Brun.
Britta Perssons nya album är mindre "det här har jag spelat in i köket"-lofi än debuten Top quality bones and a little terrorist. Förtjusningen över sång som låter som den är sjungen i en konservburk och dämpade trummor som inte stör några grannar finns förstås kvar, men avvägningen mot den lyxigare poppen är elegantare.

Låten At 7, med sitt uppstudsiga piano och stämsång som leder in i en överraskande släpig refräng, är så smart och exakt att man vill bära med sig den och spela för alla man träffar. Att bli aningen mindre upprorisk och en gnutta mer städad har bara gjort Britta Perssons musik ännu bättre.

Lyxig pop från Uppsala

Inte för att deras musik nödvändigtvis låter så lika, men Uppsalabördiga Britta Persson har något av Ane Brun över sig.