Roach (Meet the Parents) har i Dinner for Schmucks lånat idéer av den nattsvarta franska komedin Le dîner de cons, Francis Vebers film från 1998. Det kvicka originalet hade ett vasst manus och perfekt balanserad satir, utan klumpiga övertramp, vilket är mer än vad man kan säga om den betydligt slöare Dinner for Schmucks. Här saknas också den viktiga komiska tajmingen och kemin mellan huvudrollerna, som görs av Rudd och Carell.
Karriäristen och tillika finansanalytikern Tim (Rudd) ser sin möjlighet när en kollega får sparken. Tim uppgraderas och väl inne i den översta kretsen blir han inbjuden till en middag. Han blir ombedd att ta med sig en, låt oss säga extraordinär person, av Tims kolleger även kallat en idiot. Dessa original ska sedan göras till åtlöje där den bästa idioten vinner. Smakfullt så det förslår! Tim, som egentligen är en hygglig kille, står nu inför ett moraliskt dilemma, men vill samtidigt inte riskera sin karriär. Som av en händelse krockar Tim bokstavligen med Barry (Carell), en excentriker som arbetar på skatteverket men vars stora passion är att samla döda möss som han sedan stoppar upp och klär ut till diverse historiska personer.
Rudds motsvarighet i den franska versionen (Lhermitte) var absolut ingen man som var lätt att tycka om, tvärtom. Därför fungerade också temat. Men när vi förväntas att sympatisera med den godhjärtade och trevlige Rudd blir det lyteskomik av det taktlösa slaget och inte särskilt roligt. Här finns heller inte samma finess och skarphet som i Le dîner de cons. Roach är övertydlig och stannar kvar alldeles för länge i roligheterna. Resultatet blir, som allt för ofta i Hollywoodkomedier, för mycket.