Lysande tvåa av Lykke Li

Tre år sedan har förflutit sedan Lykke Li debuterade med albumet Youth novels till samstämmiga hyllningskörer och högljudda hurrarop.
Uppföljaren Wounded rhymes lär också den kramas och pussas av kritiker och publik i hela Sverige och på andra ställen dit den når. För om Youth novels hade några charmiga nykomlingsskavanker så är Wounded rhymes helgjuten, finslipad och nästan löjligt bra. Bredden är hur bred som helst, från mjuka Youth knows no pain, med drivande orgel och en lysande avklädd refräng, till vibbar av tidig Depeche Mode i fulsnygga I follow rivers och oväntat sparsmakade ballader. Allt är dessutom rytmiskt intressant, hon undviker det statiska i dansmusiken och låter något kul hända även i de låtar som annars har närmast schlagermässiga refränger. 
Mot varje sak som skulle kunna vara förutsägbar skaver något som är lagom snett och lite fel. Den osvikliga fingertoppskänslan gör Lykke Li till Sveriges mest intressanta popartist just nu.