Lysande bildberättande

En märklig romans. En historia berättad genom observerade detaljer. Ett mångårigt skeende sammanfattat i de avgörande ögonblicken. Ögonblick av sinnliga intryck, av mänskliga känslor, av förbjudna tankar.Hongkong 1962. Det är trångbott. Två gifta par flyttar samma dag in i varsitt hyresrum i grannlägenheter. Mannen i ena paret och kvinnan i det andra inleder ett förhållande. Det får vi inte se. Vi får över huvud taget aldrig träffa dem.Det är de övergivna, svikna hälfterna som Wong Kar-Wais film följer. Två lågmälda människor i en vemodig relation av återhållsamhet. I vardagens möten och rutiner kommer de närmare varandra. De vet att det inte kan bli något av relationen för anständighets skull. Deras möten måste hållas dolda.In the mood for love bär många av kännetecknen man minns från Wong Kar-Wais tidigare filmer som Helgon i neon eller Chungking Express. Men den är inte lika neurotisk i tempot utan mer sammanhållen och avmätt. Kanske beror det på att han här rör sig i en historisk period, 1960-talet.Poetisk rytmJust skildringen av tiden — kläderna, inredningarna och inte minst musiken — är suveränt genomförd och blir en viktig del av historien.I en enda detalj, en enda bild kan Wong Kar-Wai fånga in en episod, ett emotionellt tillstånd. Själva bildkompositionen skapar känslan. De olika bilderna, representerande olika tillstånd, återkommer i ett intrikat mönster, ofta kopplade till Mike Galassos musik (och ibland Nat King Cole på spanska!). Detta skapar en poetisk rytm i filmen och förflyttar handlingen från de yttre detaljerna till ett inre plan.Ibland, när det två söker skydd undan regnet i en portgång, när deras kläder råkar stryka mot varandra i den trånga trappan, när hans hand snuddar vid hennes, får man känslan av att Wong Kar-Wai gjort In the mood for love som en hommage till David Leans klassiska Brief encounter. Eller är det helt enkelt så att omöjlig kärlek är ett universellt tema?