Hur skulle Nat Faxon och Jim Rash följa upp sitt Oscarsbelönade manus till 2011 års suveräna The Descendants? De dammade helt enkelt av det allra första filmmanus de skrev: en lättsammare historia, rakare och med en doft av sommar. Den här gången regisserade de också för första gången själva, vilket skulle visa sig gå utmärkt.
14-årige Duncan åker på semester med sin mamma Pam och hennes nye kille Trent. I det urtråkiga strandhuset är förståelsen för den introverte Duncan lika med noll, och de vuxna i grannskapet häller konstant i sig alkohol för att stå ut med varandra. Duncan lider, tills han träffar den lika uttråkade granntjejen Susanna. Och så Owen, en burdus skitsnackare som jobbar på den lokala vattenparken. Duncans vänskap med Susanna utvecklas samtidigt som Owen blir den beskyddare som han så väl behöver.
Steve Carell och Toni Collette briljerar, härdade av sitt fina samspel i Little miss Sunshine från 2006. Carell gör den stränge Trent på ett delikat obehagligt vis, och Collette imponerar som den kvalfyllda modern. Sam Rockwells Owen är svår att inte acceptera trots sitt överaktiva sätt. Liam James och AnnaSophia Robb ska icke förglömmas i svåra roller som de två ungdomarna.
Själva manuset är faktiskt i sammanhanget det svagaste kortet - jämfört med The Descendants sylvassa dialoger framstår The way, way back som lite trubbig. Men ensemblen tar ut svängarna, och tillsammans lyfter de en redan trivsam historia.