Lyfter aldrig riktigt

I sju år har de trasslat för att få ihop det på skiva och i april fanns All the roadrunning i handeln. Ett album som vinner i längden på sin charm och enkelhet. Dags nu för den obligatoriska lanseringsturnén - men då avslöjas bristerna.Ett och ett blir sällan tre och det gäller även här. Det är alltid svårt för två vana frontfigurer att dela med sig av utrymmet på scenen. Särskilt drabbar det Emmylou, som sällan kommer loss på det där självklara, brinnande sätt hon tidigare skämt bort oss med. Mark Knopfler är - när han vill - en lysande gitarrist med ett distinkt eget tilltal. Men också begränsad av sin egen form, det blir påtagligt under konserten. Hans Dylan-nasala röst är okej och hans låtskrivande också. Men han blixtrar sällan till och det gör att konserten fastnar i Dire Straits-lunken.Detta trots att bandet är elastiskt och lyhört och inte bangar för att bjuda upp till logdans när så krävs. Fiol, dragspel, mandolin, lap steel och gammal hederlig Hammondorgel är aldrig fel. Helt genomrepeterad är knappast showen, i ett par låtar haltar kompet rejält.Duetterna från All the roadrunning dominerar förstås. This is us är en studsande dänga med fyndig text om ett äkta par som bläddrar sig igenom sitt fotoalbum. I Donkey town och I dug up an diamond visar Knopfler en tilltalande svärta. 11 september-eposet If this is goodbye är en snyftare av hög karat, som klippt och skuren för miss Harris.Men det är först i Emmylous sololåtar som konserten berör på allvar. I sånger som Michelangelo, i och framför allt signaturen Boulder to Birmingham visar hon vad hon är mäktig både som sångerska och låtskrivare - och ställer sångerna från nya duettplattan i skuggan. Sista extranumret överraskar. När Emmylou och Mark ensamma på scenen skalar bort de glatta 80-tals klangerna från Dire Straitslåten Why worry växer i