Lyckobegreppet utforskas

"Jag vill bara vara lycklig." Det svarar med största sannolikhet en övervägande del av vilken testgrupp som helst om den får frågan om vad som är deras övergripande mål i livet. Men vad är egentligen lycka? Finns det verkligen ett tillstånd som fyller lyckans alla kriterier och är lyckan i så fall samma sak för alla människor, eller något helt individuellt?
I vårt västerländska samhälle har jakten på lycka kanske till och med blivit viktigare än den eventuella förnimmelsen av lyckan i sig. Lyckan har blivit ett krav som måste redovisas utåt, snarare än en behaglig inre slutsats.

I utställningen Lyckan kommer, lyckan går..., som i dag har vernissage på Bror Hjorths Hus, möts konstnärerna Lea Ahmed Jussilainen och Yasmine Ekman Munir kring konceptet lycka och presenterar var sin utsaga i ämnet. De bägge konstnärerna förenas i ett intresse för familj, identitet, etnicitet och utanförskap, men har betraktat lyckan från nästan diametralt olika håll.
- Vi är i väldigt olika situationer. Yasmine har precis fött barn, medan jag blev mormor för två år sedan och just har blivit änka, säger Lea Ahmed Jussilainen, som visar grafik och ett par installationer som kretsar kring familjetemat, ofta med en enkel husform som en del av motivet.

Lea Ahmed Jussilainens bilder utforskar eftertänksamt det egna livet. Ett blad utgår från ett fotografi på föräldrarna, som konstnären inte växte upp tillsammans med, och ett annat visar huset i Helsingborg där hon växte upp i en fosterfamilj. Och flera andra verk bär en förnimmelse av döden och erfarenheten som änka. Men trots det allvarliga stoffet är bilderna ljusa och andas hopp.
- Jag har ju varit väldigt lycklig, men nu är jag fortfarande tagen av att ha blivit änka. Döden är ju en del av livet, även om man inte är ett dugg beredd på den. Jag har haft stor tröst av mitt arbete. Lycka är ju ett intressant begrepp. Det är svårt att säga att man har den, ibland vet man det först efterår, och den betyder olika för olika människor. Den kan vara både banal och väldigt seriös.

Också Yasmine Ekman Munir utgår från det privata sina verk. Bland annat har en process av att skaffa barn vid relativt hög ålder gett upphov till en serie målningar som skildrar hela vägen från gynekologundersökning till joggingbarnvagn.
- Jag var 44 när jag träffade min man och alla var väldigt negativa när vi ville skaffa barn. Vi blev tvungna att åka till en fertilitetsklinik i Åbo, för i Sverige var jag för gammal för insemination, och medan vi väntade på en äggdonation, som skulle ge störst chans till ett barn, blev jag gravid på naturlig väg, säger Yasmine Ekman Munir, vars bilder ofta handlar m väntan - kanske en insikt om att det vi kallar lycka ofta i efterhand tillskrivs en situation som i realtid är jobbig.
- Man kan ju säga att jag fick lycka eftersom jag blev gravid, men det var inte alls självklart. Och om jag inte hade blivit gravid så hade jag kanske hittat lycka någon annanstans, men den hade sett annorlunda ut. Lycka kan vara väldigt mycket. Jag kan känna lycka när jag sitter och dricker en kopp kaffe på verandan.

Lyckan kommer lyckan går..., Bror Hjorths Hus, 11 oktober-16 november.

Lyckobegreppet utforskas

Det gäckande begreppet lycka har agerat gemensam utgångspunkt för konstnärerna Lea Ahmed Jussilainen och Yasmine Ekman Munir.