I år har något hänt i Sollentuna. Arrangörerna slår sig fåfängt för bröstet och räknar in fler utställare än förra året, men i själva verket har mässan krympt betydligt, åtminstone i kvadratmeter. Och det är inte något negativt, tvärtom. Antalet skräpgallerier, inriktade på tom och av någon obegriplig anledning lättsåld hötorgskonst, är betydligt färre än förra året, vilket gör att den konstintresserade besökaren inte behöver bli fullt lika irriterad i sin jakt på guldkorn.
En lyckad giv är ett samarbete med Finska Galleristförbundet, som presenterar sju hyggliga medlemmar, de flesta verksamma i Helsingfors, som var och en visar åtminstone relativt intressant finsk samtidskonst. Bäst är kanske galleri Uusitalo, som visar en effektiv blandning av fotografi och måleri. I synnerhet ett par diptyker av i akryl av Antti Linnovaara är goda representanter för ett återhållsamt nonfigurativt måleri som försynt närmar sig, och övermannar betraktaren. Mycket finskt, men med internationell legitimitet, lite som landets förre president Martti Ahtisaari.
@3a Text:
Ett annat gästspel som skakar liv i mässhallen är Perfomance Now, där Polska institutet, Live action Sthlm och nya Galleri Niklas Belenius tillsammans ser till att samtliga mässdagar är fyllda av levande konst. En rad framstående performanceartister lättar upp mässhavet. En personlig favorit under invigningsdagen var polska Stéphane Carbonne som med hjälp av plastfilm och värmepistol skapade skulpturala självporträtt genom att steg för steg gjuta in sig själv i en figurnära kokong. Bokstavligt genomskinlig och mycket underhållande konst.
Och på tal om nyheter kan också det färska Stockholmsgalleriet Mirai Project nämnas. Med sin inriktning på en mix mellan ung svensk och japansk konst kan man hitta en halvtom nisch att fylla i huvudstadens för tillfället ganska sprakandegalleriliv. Hiroshi Kobayashis Reverse Burst är ett skönt exempel på naivt uppriktigt men ändå estetiskt sträng tolkande av populärkulturella element som känns typiskt japanskt och ganska beroendeframkallande.
De deltagande konsthögskolornas elever brukar vara en höjdpunkt på mässan. Så också i år, även om tonen hos flertalet deltagare är förvånande lågmäld. Allvarliga och ganska finstämda verk med något som kunde tolkas som en skissartad biografisk utgångspunkt dominerar. Två som utmärker sig genom att våga vara enkla är Jakob Ojanen från Konstfack och Jennie Sundén från Umeå Konsthögskola. Den förra har konkretiserat en barndomsdröm genom att skapa måningar och tillhörande färgburkar som bevisar att tomteverkstadens schackrutiga färg, från Kalle Ankas julafton, faktiskt finns på riktigt. Den senare har sammanfattat en rad mediala intryck i en serie exakta snapshots i blyerts.
Ytterligare en stor monter har besatts av Borås, som gör en framstöt för att lansera sig som ?konststaden? genom att samordna kostmuseum, textilmuseum och ett par institutioner till. Det är väl lite tveksamt om man lyckas med sin storvulna plan, men det är ju roligt att se vad staden har att erbjuda. Mycket Jim Dine, visar det sig, och dessutom verk av flera andra internationella storheter. Monica Nilssons installation Flickan ovanpå, bestående av en discokula, en vit klänning och ett fläktaggregat är för övrigt en behaglig tolkning av Marilyn Monroe, som man gärna ser i stället för de dussinbilder av Andy Warhol som brukar dyka upp så snart fler än tio hugade konstköpare samlas i samma rum.
På det stora hela finns det mycket sevärt på Konstmässan i Sollentuna. Många gallerier med annan hemvist än Stockholm passar på at visa framfötterna i drakarnas frånvaro, inte minst Göteborgsgalleriet Thomassen. Och för Uppsalapubliken finns det verk av en rad lokala förmågor att titta på, främst Anna Karin Brus collagemåleri ur serien I´m a hunter, som samplar djurrätt , moral och konsthistoria.