Lyckas inte beröra

Gus van Sants Elephant var en av 2004 års bästa filmer. van Sant lät sin kamera smyga som en ande bakom några elever på ett amerikanskt college, och nästan omärkligt blev de mest triviala detaljer - en bollstuds på en gymnastiklektion, en kvart framför ett tv-spel, någons bläddrande i en biblioteksbok - till avgörande händelser på vägen mot ett massmord.

I Paranoid Park försöker han dra samma kanin ur nästan samma hatt. Filmen följer skejtaren Alex när han steg för steg söker sig bort från det etablerade samhället in i en annan kultur, subkulturen runt skateboardanläggningen Paranoid Park.
Den våldshandling som begås här skildras, liksom i Elephant, genom tonårsögon. Det är ungdomsfilm för vuxna.
Men Paranoid Park lyckas aldrig beröra som Elephant, trots ett mästerligt soundtrack som ligger så långt fram i produktionen att det går ut i salongen och sätter sig i ditt knä. Den fungerar egentligen bara i inledningsscenerna; en lång, drömsk, hypnotisk skejtsekvens. Sedan blir det snabbt platt och oengagerande.

Problemet med att som van Sant använda amatörskådespelare är att de sällan kan erbjuda mer än amatörskådespeleri. Gabe Nevins som Alex ändrar knappt ansiktsuttryck på hela filmen och saknar resurser att ändå uttrycka känslor.
Inte heller kommer filmen nära skateboardkulturen. Den blir en kuliss, snygga bakgrundsbilder medan Alex stirrar tomt ut i luften och säger "don't know, dude".

Lyckas inte beröra

Erik Helmersson stör sig på amatörskådespelarna i Gus van Sants Paranoid Park. Han tycker inte heller filmen lyckas komma nära den skateboardkultur den vill beskriva.