Ni kan vara lugna, alla Tintinfanatiker där ute. Det här är bra. Steven Spielbergs och Peter Jacksons Tintin är inte helt och hållet den Tintin vi är vana vid, men avstegen från Hergé är, om än kanske inte direkt små, så ändå väl inpassade i både den intrig som Hergé tråcklat ihop och den Spielbergska filmvisionen.
Den som hoppas på att se en Hergétrogen Tintin kan förstås ändå bli besviken. Tre manusförfattare har gett Spielberg ett filmunderlag som bygger på tre seriealbum och därför kastar om en hel del kronologi.
Av det tvådelade äventyret Enhörningens hemlighet/Rackham den rödes skatt sparas större delen av del två, kanske till den oundvikliga uppföljaren, medan en förkortad version av Krabban med guldklorna kastas in i mitten. Med så mycket grundmaterial att välja bland är det kanske inte konstigt att filmen, som startar som ett lugnt och trevligt mysterieäventyr, ganska snart skruvas upp till en fartfylld actionkomedi där händelserna följer slag i slag.
På loppmarknaden i hemstaden Bryssel kommer Tintin över en vacker modell av ett örlogsfartyg från sextonhundratalet. Köpet drar till sig intresset från skurkaktiga figurer; snart har det varit både inbrott och skottlossning, kidnappning och ökenvandring står på tur.
Mot slutet blir det mer och mer Spielberg, mindre och mindre Hergé. Småputtriga anspelningar på Indiana Jones och Hajen får sällskap av storslagna actionsekvenser där hus jämnas med marken och lyftkranar rasar. Elvaårsgränsen är helt motiverad även om mycket av filmen seglar fram på en nagelbitarsjua.
Snyggt är det också. Filmen är inspelad med motion capture-teknik, vilket i princip innebär att riktiga skådespelare agerar framför kameran, varpå allt målas över i dator. Det kan låta som att gå en omväg för att komma till datoranimation, men resultatet blir något helt annat. (Milou är däremot helt datorbyggd.) Även den 2D-version som på grund av tekniskt strul förevisades pressen har djup och en taktil kvalitet.
Lite känsla av de brittiska gummiansiktena i tv-serien Spitting image blir det kanske, men på det hela taget är det egentligen bara några av Hergés enorma näsor som inte gör sig i rörligt format. Vattnet är både vackrare och verkligare än det ofta är i spelfilm och Tintins hårtofs ser också helt naturlig ut – vilket de franska filmatiseringarna från tidigt 60-tal visade är en omöjlighet på en levande människa.