Lusten att skriva växer i cirkeln
Att i grupp diskutera egna och andras texter är ett bra sätt att utveckla sitt skrivande, säger deltagarna i en skrivarcirkel som träffats på Studiefrämjandet under hösten. Under tisdagen läser de upp sina alster på Stadsbiblioteket i Uppsala.
Skrivarcirkel med poesitema. Peter Gumbels sonett imponerade.
Foto: Björn Ullhagen
Hon är en av deltagarna i den skrivarcirkel som under hösten träffats varje tisdag för att diskutera varandras texter under ledning av Håkan Wester. De har alla skrivit för byrålådan men känt att de velat komma vidare.
—Jag vill inte bara ha skrivandet som en lära-känna-mig-själv-grej, utan få höra vad andra anser, säger Maria Norberg.
Kurre Lundstedt har också haft stor nytta av skrivarcirkeln.
—Man har ju alltid tyckt att det varit roligt att skriva. Jag har bara inte haft verktygen förut, men nu har jag fått dem av Håkan. Den här hösten har varit underbar, tillägger han.
En uppgift i veckan
Varje vecka får gruppen en uppgift. Till i dag skulle de skriva dikter på temat "kontraster" och "promenad".
Det blir tyst ett ögonblick när Håkan Wester frågar vem som vill börja, men snart läser de en efter en upp sina dikter och diskussionen kommer i gång. De pratar om tempusformer, ordval och tematik, och eftersom det är symboler som skall tolkas kommer samtalet att handla lika mycket om livet som om litteraturen. Marias dikt handlar om rädslan för att njuta av de lyckliga stunderna eftersom man vet att de är övergående, vilket utlöser en diskussion om hur man bär sig åt för att leva utan förbehåll.
—Du måste våga bejaka lyckan, förmanar Kurre Lundstedt faderligt. Du är ju värd den.
Peter Gumbel har skrivit en sonett vars bundna form imponerar på de andra. Mia Pless dikt får omdömet "innovativ" och "svinbra" och Kurre Lundstedt har lekt med olika typsnitt och gett sitt alster en collageliknande form. Skithäftigt och fantasifullt, tycker Håkan Wester.
Konstruktiv kritik
Stämningen runt bordet är generös och kamratlig, och kritiken konstruktiv och ofta mycket konkret, med förslag på ord som kan tas bort och rader som kan skrivas om. Ingen verkar tycka att det är svårt att ge eller ta emot kritik.
—Man känner att man är bland vänner, säger Kurre.
Men vad går det hela ut på? Är det tänkt att de finputsade alstren skall nå en vidare publik, bortom skrivarcirkeln?
Ingen har några egentliga författardrömmar. Åtminstone inga som de öppet vill kännas vid.
—Jag har insett mina begränsningar, säger Peter Gumbel med ett skratt.
Men Mia Pless medger att skrivarcirkeln trots allt har satt något i rörelse.
—Det som inte alls fanns på horisonten förut kan man nu tänka sig.
Och visst finns tankarna på en publicering trots allt där. En av uppgifterna under hösten var att skriva en berättelse på temat Kärlek i juletid, vilket är ämnet för en novelltävling i en veckotidning. De flesta i cirkeln skickade in sina bidrag.
—När man gjort det kändes det som om man brutit en slags mur, säger Maria Norberg och tänker efter ett ögonblick. Ärligt talat så skulle jag vilja publicera, men jag tror inte att jag vågar.
Varför är det då så många som skriver, om det inte är för att få se sina alster i tryck?
—Jag tror att det bottnar i en lust att berätta, säger Håkan Wester. Det är något som mänskligheten hållit på med så länge vi vet. Suttit vid lägerelden och berättat om mammutjakten och gudarna, hur världen hänger ihop och vart vi är på väg ... Vi har ett behov av att förmedla något till andra människor.
Fotnot: Skrivarcirkeln framträder på tisdagen inför publik på Stadsbiblioteket i Uppsala. De läser upp sina texter och framför musik.
Så jobbar vi med nyheter