Luktfritt

Jag får den bestämda känslan att om Salem Al Fakir hade varit verksam för trettio år sedan - och om man räknar bort sådant som språk och tidstypiska instrument - så hade hans största konkurrent varit Ted Gärdestad. Med risk för att trampa många på tårna: hos Salem Al Fakir finns samma söta åldersobestämbarhet och samma omsorg om en fläckfri yta oavsett vad som rör sig i texter eller psyke - och inte minst får jag samma känsla av att en oförskämt stor begåvning slösas bort på medioker musik.

Om Salem Al Fakir - 25-årig tidigare klassisk violinist, sedermera omskriven som Sveriges nya soulhopp och ofta förväxlad med storebror Nassim som är programledare i SVT:s Bolibompa - själv lyssnat på Ted Gärdestad spelar ingen roll (han säger själv att han inte ens lyssnar på musik).
I hans fall verkar den egna månen ändå ligga en tidsresa bort till innan han själv var född, någonstans kring den tid då Ted Gärdestad var som störst. De jämförelser med Stevie Wonder som han beströtts med innehåller också ett korn av sanning, men jag skulle lika gärna kunna dra till med Michael Jackson - Salem Al Fakirs sångröst liknar ibland kusligt mycket den vuxne Michael Jacksons pratröst.

Salem Al Fakir verkar ha obegränsad talang för att lära sig hantera olika instrument och arrangera dem smakfullt och effektivt. Och resultatet blir låtar som är nästan absurt perfekta, lena som varm mjölk och söta som ljus honung.
Resultatet är också en fullkomligt blodlös och luktfri musik. Ett par gånger verkar det som om han vill bryta sig loss med aparta, instrumentala jazzrocklåtar. De stör jämvikten men har samma slätputsade yta av musikalisk perfektion och om möjligt är de ännu blodfattigare.
Man riskerar absolut ingenting av att lyssna på This is who I am. Och jag tror att det är precis så Salem Al Fakir vill ha det.

Luktfritt

Salem Al Fakir gör musik med fläckfri yta. Att lyssna på den innebär inga risker. Salem Al Fakir har kallats Sveriges soulhopp, men har samma söta åldersobestämdbarhet som Ted Gärdestad.