Luggsliten kärlek

En man och en kvinna som livet behandlat lite ovarsamt. Ett osannolikt möte. Två hjärtan som, försiktigt och nervöst, sträcker sig mot varandra. Last chance Harvey är en sorts Broarna i London County, ett bevis för att kärleken oftast kommer fram till rätt adress även om den är kraftigt försenad på grund av oväder.

Det finns mycket sympatiskt i den här filmen. Bäst lyckas den med att förmedla hur smärtsamt det är att vara Harvey Shine (Dustin Hoffman) och Kate Walker (Emma Thompson) innan de träffar varandra. Regissören utsätter dem för en bombmatta av pinsamhet: misslyckade dejter, vädjanden till arbetsgivare, ensamhet på stora fester, förnedring inför exfruar ...
Man vrider sig som en metmask i sin stol och varje situation är ytterligare en hullingförsedd metkrok. Filmen känns, helt enkelt. Det är inte alltid man kan säga det.

Min huvudinvändning gäller castingen. Alltså, kalla mig närsynt, men jag bara KAN inte se Emma Thompson som grå, ensamstående nucka, omöjlig att älska för alla utom en halvfnoskig mamma och en Dustin Hoffman som ser ut att vara femtio år äldre än hon.
Dessutom har Emma gjort sin stressade, brittiska medelklassgråt med stel överläpp en gång för mycket nu. Ge henne en roll som den sexsymbol hon är, dammit!

Luggsliten kärlek

Det finns mycket sympatiskt i den här filmen. Filmen känns, helt enkelt. Det är inte alltid man kan säga det, skriver Erik Helmerson.