Det borde inte vara kontroversiellt, men temat i Uppsalaförfattaren Anette Skåhlbergs bok är mer brännande än någonsin. Nästa år kommer “Kalle som Lucia” i nyutgåva. Och boken som släpptes första gången för åtta år sedan är precis lika modern nu.
Det handlar om normer och traditioner. Och vem som får vara lucia.
Kalle som går i förskoleklass drömmer om att vara en “magisk och strålande” lucia, men trots att han vinner lucialottningen möter sagans hjälte flera hinder på vägen till luciatåget.
Ett utdrag ur texten:“Rektorn förklarar att man inte kan ändra på traditioner hur som helst. Det har alltid varit en flicka som är lucia och hon ser inte varför det skall ändras på.”
Kalle möter motstånd, men samtidigt får han stöd från oväntat håll. Bokens Maja vill byta sin luciakrona mot Kalles stjärngossestrut. Ett plötsligt stöd från skolbarnens pappor gör också att Kalle till slut får det luciatåg som han längtat efter. Eller kanske blir det ännu bättre.
I boken blir Kalle utmanad för sin önskan och sitt val, men till slut tillåts han att förverkliga sin dröm. I en saga kan en pojke bryta normer, men får ett vanligt barn göra det?
De förskoleluciatåg som jag upplevt har varit ett myller av barn i olika klädnader, vissa år en massa tomtar, ett annat många lucior. De kommer intågande huller om buller och luciorna behöver inte nödvändigtvis gå först. Mer välordnat är det i tågen för de äldre barnen, i skolan eller i olika körer. I skolåldern är det mer uppstyrt vem som är lucia.
I UNT 7 december beskrivs hur Jensens grundskola i Uppsala röstade fram en kille som årets lucia. Skolan tänkte ha två lucior, en kille och en tjej. Men senare beslöt skolledningen att ha en kvinnlig lucia i åttornas luciatåg. Resonemanget och turerna liknar de i boken “Kalle som Lucia”. Det är ett valresultat som ställs mot tradition. Beslut som ändras, och en pojke som hamnar i kläm.
2015 skrev läraren Charlotta Hemlin i Lärarnas tidning om dilemmat hon upplevde när en elev ville vara manlig lucia. Charlotta vacklade fram och tillbaka i sina ställningstaganden.
“Skäms över min konservativa hållning och kommer fram till att killar kan. Får höra att Kalle (den här pojken heter visst också så, reds. anm.) driver valkampanj, värvar röster på nätet och jag börjar vackla igen. Ska tjejer inte ens få ha luciaämbetet i fred?”
När lucia diskuteras kan det i debatten låta som att det finns ett korrekt svar. Ett rätt eller fel. På unt.se:s Facebooksida skriver en läsare om Jensens skolornas beslut att ha en kvinnlig lucia:
“Rätt. Lucia var en kvinna.”
Traditionen blir argumentet mot en förändring. Men enligt Lena Kättström Hööks bok “Lucia i nytt ljus” (2016) var den första kända ljusklädda lucian faktiskt en dräng som lussade för brukspatron på 1820-talet.
I boken blir det tydligt att luciatraditionen hämtat influenser från många håll – och att den kontinuerligt omformats och förändrats. På senare år har lucia blivit ett brännhett ämne som flera gånger väckt ilska och bitter debatt. I radiodokumentär “Svart lucia” beskrivs trakasserierna och näthatet efter det tv-sända luciatåget i Uppsala domkyrka 2012. En bismak av rasism har blivit förknippat med luciafirande. Är det ens möjligt att vara normbrytande som lucia?
Borde inte en pojke (som vill) också ha möjlighet att få bära ljuskronor i hår? I sagans värld är allt enklare. De normbrytande pekpinnarna i “Kalle som Lucia” är dolda i vardagliga bilder av Katarina Vintrafors och själva berättelsen. Boken lämnar mig med känslan av att det inte behöver vara så svårt. Klart Kalle kan vara lucia.