Lovande men spretig regidebut

I The Burning Plain knyts på typiskt Arriaganskt vis olika människoöden ihop genom en central händelse. Här syns självdestruktiva Sylvia (Theron) och Gina (Basinger) som är otrogen mot sin man. Liksom i sina tidigare manus ägnar Arriaga stor uppmärksamhet åt stora, eviga teman: skuld, försoning, svek, förlåtelse, ansvar osv. Men även barnen ligger honom varmt om hjärtat. De står för det oskuldsfulla, det rena. Samtidigt är de förlorare och offer för de vuxnas dårskap.
Arriagas regidebut är lovande. Skådespeleriet är lysande och Hans Zimmers musik berör. Men jag undrar om inte en Susanne Bier, Alejandro Iñárritu, Rodrigo García eller Isabel Coixet hade fått fram en tydligare och mer gripande berättelse. Manuset är ibsenskt övertydligt och Arriaga verkar inte helt lita på åskådarens förståelse. Dessutom styrs figurerna av en brutal determinism som jag inte riktigt kan smälta. Det blir stundtals ett ödesdrama som får alla grekiska tragedier att blekna. Arriaga har en tendens att klämma in för mycket och vara för självupptagen varför The Burning Plain ger ett spretigt och pretentiöst intryck.

De stora sprickorna finns emellertid i bilderna och klippet. Berättandet är orytmiskt och man hinner knappt sjunka in i en scen förrän den avbryts. Vidare är jag omåttligt trött på den brutna kronologin som grepp. Redan i 21 Grams saboterades en fantastisk idé av ett fragmentariskt berättande och så sker även här. Till skillnad mot den förstnämnda filmen är dock greppet här helt meningslöst då man redan halvvägs förstår vad som ska ske.
Jag vill inte räkna ut Arriagas regipotential. Han har en stor förmåga att fånga de där små detaljerna som uppenbarar så svåra frågor. Han hyser dessutom stor empati till sina figurer vilket märks tydligt i personregin. Jag hoppas bara att han vågar berätta rakt och litar på djupet i sina manus, det djup som syntes så tydligt i mästerverket Babel.

Lovande men spretig regidebut

Berättandet är orytmiskt och man hinner knappt sjunka in i en scen förrän den avbryts. Vidare är jag omåttligt trött på den brutna kronologin som grepp, skriver Hanif Sabzevari.