Louise Hoffsten valde den säkra vägen

När Louise Hoffsten och hennes kompband kommer ut på scenen, ett par minuter efter utsatt tid, är det redan varmt och trångt i lokalen. Konserten är slutsåld. Det är lätt att fråga sig varför intresset är så stort just för henne? Speciellt i början, då två låtar liksom hastas förbi och Hoffstens röst bara skymtas till här och där i röran. Ett namn som de flesta känner till spelar väl in, samt att nya skivan är den första på fem år.Att publiken vet vad den får är nog också en del av svaret. För när tempot, efter den diffusa inledningen, lugnas ner framträder en artist som vet vad hon gör. Lite för mycket.Hoffsten tar inga risker. Såväl de bluesbaserade sångerna som mellansnacken känns noggrant repeterade. Ödmjukt framhåller hon att hennes framgång i första hand beror på att hon omger sig med duktiga musiker.Det må så vara, men hon låter dem inte få speciellt mycket spelrum. Ola Gustavssons solopartier på gitarr kommer närmast något som liknar spontanitet, men det går inte att komma ifrån känslan av att också de är inövade.Det är först i den gamla hitlåten Let the Best Man Win i extranumret som Hoffsten vågar ta ut svängarna och det tänder till ordentligt för första gången. Då står en artist i världsklass på scenen. Men då är också konserten bara två låtar från slutet. Min starkaste känsla efteråt är besvikelse över att ha fått just det jag förväntat mig.