Lou Reeds konsert svag musikupplevelse

KONSERT. Ett år efter utgivningen av Lou Reeds musikhistoriska milstolpe Transformer, släpptes hans konceptalbum Berlin. Kritikerna vände ryggen till och albumet blev 1973-års kanske största flopp.
I eftervärldens öron har den dock mognat och anses i dag vara Reeds största verk vid sidan Velvet Undergrounds tidiga alster. För en tid sedan övertalade den Oscarsnominerade Julian Schnabel förebilden Reed att dramatisera Berlin. Resultatet, som nyss hade Sverigepremiär på biograferna, blev en rockopera filmad över fem kvällar på S:t Ann's Warehouse i Brooklyn, New York. Och det är detta framförande som Reed nu, tillsammans med en jätteorkester och New London children's barnkör, turnerar med.

Annexet är knappt fullsatt. På den kinesiska fonden visas den ångestsvarta historien om huvudpersonen i Berlin, småbarnsmamman Caroline som ligger med män och kvinnor, svarta och vita. Hon super hejdlöst, snortar kokain, knaprar piller och misshandlas för sin otrohet av den lika miserabla maken Jim. När myndigheterna tar hennes barn ifrån henne begår hon självmord.
Reed intar scenen fyrtio minuter för sent och ser ut att vilja vara var som helst utom just där. Han tittar trött ner i en skärm framför sig där låttexterna visas och krystar fram orden som om det vore första gången. De flesta fraser är otajmade och falska. Det är gubbigt och pretentiöst. Musikerna ler inställsamt mot frontfiguren när han plinkar som en treåring på sin gitarr. Han stirrar tomt tillbaka med sitt stenansikte.

Hal Willners arrangemang av låtarna är stundtals lysande. Bandet låter nästan för proffsigt för en lofi-profil som Reed. Gitarrvirtuosen Steven Hunter försöker med alla medel att rädda låtmaterialet. Och det går ibland. En skickligare sångare hade kanske rentav kunnat framkalla en extatisk masspsykos med tjugosex människor på en scen. Men inte Reed. Alla låtar är minst fem minuter för långa. Jag längtar bara efter att det ska ta slut.
Caroline says 1 och Sad Song berör, kanske mest för att jag slås av hur mycket Pink Floyd har inspirerats av Berlin och hur många ljusår bättre deras version (The Wall) av en människas mentala kollaps är. Ur kanske bara det perspektivet är Berlin en angelägenhet. Lou Reed må vara en ikon men hans verk borde stanna bland böckerna på avdelningen för rockhistoria.
För som musikupplevelse håller den inte. I Reeds Berlin står muren fortfarande kvar, muren mellan konsten och känslan, mellan konstnären och publiken.

Lou Reeds konsert svag musikupplevelse

Jag längtar bara efter att det ska ta slut, skriver Hanif Sabzevari om Lou Reeds uppträdande på Annexet.