Loreen är den före detta Idolartisten som gick en helt annan väg. I tv:s Idol 2004 blev hon sista artist att slås ut före finalen och hade alltså egentligen tillräckligt lång tid på sig i programmet för att bli upplockad, uppsnofsad och utprånglad som ytterligare en snabb Idolstjärna. Men det hände inte. Artisten Loreen, Lorine Talhaoui, försvann i relativ glömska efter ett enstaka singelsläpp tillsammans med Rob’n’ Raz, låten The Snake. Ett par år förflöt och först 2011 dök hon upp igen, denna gång i Melodifestivalen, där hon var en udda fågel med sitt nummer My heart is refusing me. Låten tog henne till ”andra chansen”, blev en liten hit och följdes av ytterligare en singel som gick hyfsat obemärkt förbi.
Nästa försök finns däremot bevarat i det kollektiva svenska minnet. Loreen gick direkt till final i Melodifestivalen med en ny låt: Euphoria – i samma stil som My heart is refusing me fast tyngre, intensivare, bättre. Det blev vinst, först i Sverige, sedan i Azerbajdjan. Succén var ett faktum och Loreen blev folkhjälten som gav oss schlagersegern efter år av deppiga misslyckanden.
Receptet? En kombination av ett mörkt dansbeat, en supersvulstig refräng och en befriande brist på all form av schlagerkäckhet. Euphoria framstod som den perfekta mixen mellan mystiskt och rättframt. Den är helt enkelt gjord på en formel som är för bra för att inte spinna vidare på.
Låtmaterialet på albumet Heal är mycket starkt. Var och en för sig är de flesta låtarna potentiella hits, det är bara att blunda och plocka en i högen när det är dags för nästa singel. See you again, kanske, med sin högintensiva refräng? Eller varför inte en powerballad för 2010-talet i Do we even matter? Eller en av mina personliga favoriter, Sidewalk, som kombinerar ett Knife-inspirerat mörker med Yazoo-syntpop till en fin låt som skulle ha varit en superschlager om det inte vore för att den elegantaste melodisnutten inte slösas med alls, den dyker bara upp enstaka gång. Schlager, förresten, finns det inte så mycket av på Heal. Ja, om man inte räknar det som att Loreen med sin Euphoria omdefinierat svensk schlager till just det här: musik som placerar sig mitt emellan The Knife och Tove Styrke, flyktig och tydlig, mjuk och hård på samma gång.
Den nackdel man hittar på ett i övrigt fint album som Heal är att låtarna är mycket tydliga variationer på ett tema. Var för sig är de bästa låtarna superbra, men tillsammans kan det kännas som att man lyssnar på en enda lång upptakt till Euphoria-refrängen. Det är maffigare än maffigast, med tusen ljud på rätt plats, viskande bitar följda av konstpauser och effektivt sjungna refränger, stora känslosvall till mörka dansbeats. Engelska texter som mumlas fram så att man faktiskt ibland inte hör vilket språk hon sjunger på (just det är verkligen tröttsamt i längden). Jämntjockt, brukar det heta. Jämntjockt men snyggt. Och framför allt roligt att Sverige fått en till popstjärna att räkna med.